ken riktning denna mäktiga inbillnirgskraft skulle utveckla sig, hvilka sånger eller skri skulle höja sig från denna skaldesjäl, öf verflödande af sällsamheter och mysterier. Oron var icke mindre liflig än hoppet, en rörande och hedrande oro, som är ett tecken på den vänskap, som uppstår mellan en skald och en generation. Om någonsin Victor Hugo förvärfvat en djup, varaktig och sig värdig popularitet, var det i dessa dagar at fri poetisk flygt, då den under barken strömmande safven slog ut i knoppar och lofvade så mycken rikedom. Hur fjerran är icke allt detta från oss! Denna brusande safve behöfde en lugn atmosfer; förfärliga stormar ha kommit, källorna ha hemsökts af förödelser, fröna ha förstörts, För att tala utan bilder, då man nu för tiden tillkännagifver en ny skapelse af Victor Hugo, uppstår builer och larm, och trumpetstötar och trumhvirflar höras i alla den europeiska litteraturens gathörn; men författaren kan icke mer räkna på denna intelligenta nyfikenbet, på denna vänskapliga oro, hvarmed hans arbeten fordom mottogos. Ty hvarigenom skulle denna nyfikenhet kunna uppväckas? Hvarvid skulle farhågorna fästa sig? Hos en konstnär, som söker, som går, som utvecklar sioa krafter, kan mar, som Royer-Coliard sad, vänta sig något oförutsedt; hos författaren till Lhomme qui rit förutser man allt, det onda som det goda, det sanna som det falska. Man känner hans metod, hans manr, hans retorik, hans deklamation, hans utveckling af ämnet, hans sätt att göra inflikningar och utfyllningar. Hvad arcgår inspirationen hos den skald, som skrifvit så många odödliga blad, vet man att den numer är hämmad och liksom stelnad under mördande inflytelser. Vi gjorde ofrivilligt dessa reflexioner, innan vi öppnade Victor Hugos bok Quatrevingt-treize; vi tänkte också, icka utan vemod, på vära föregångare, på dem, som vid hvarje tillfälle gåfvo uttryck åt den nyfikenbet och oro, om hvilka vi nysa talade; vi erinrade oss det passionerade intresse, som då fäste sig vid omdömena cm dessa djerfva verk, Det var Gustave Placche, som bedömde dem i den menskliga sanningens namn, sksom han sadö med sin myndiga koriekthet och bestämdhet, det var Saint Beuve, mindre fri, mindre bestämd, tvungen till allt slags undseende, beberrskad af en mängd smb personliga fördomar, men deremot uppmärksammare än Gustave Pianche på hvad själen tillhör. på det moraliska lifvets höga kraf; det var Alexanwdre Vinet. den ädle granskaren från Lausanne, som från höjden af sin kristliga estetik så till sägandes mätte och pröfvade kvarje fransk inbillningsskapelse i Evange!ii ljus. Ack, de äro nu alla döda! Men hvad skulle de säga, om de lefde? Nöjda eller missbe låtna, gjorde skalden det till en pligt för dem att öppet uitrycka sin tanke; skulle de vara lika ifriga nu? Skulle tillkänna gifvandet om ett nytt arbete ännu vara för dem en oemotståndiig signal, ett lagbud att tala? Skulle de icke, likasom vi, finna, att allt blifvit sagdt, att endast ingifvelsernas nyhet underhåller kritikens ifyer, att festen är lyktad, att skaldens dag lider mot qvällen, att hans själ är fjettrad i politiska lilelser, att man icke längre kan följa hans snille i rymden, emedan det hoplagt sina vingar och går in på att lefva i denna fänzelsehåla? Då jag läste den berättelse, som Victor Hugo gifvit titeln Quatre-vingt treize. kände jag att dessa reflexwoner icke voro fullkom ligt riktiga. Metoden är alltjemt densämma, inbillningen är till sin grund oförändrad; likväl skulle det vara orättvist att säga, att det icke finnes något Bytt i författarens afsigter. Redan frän början märker man hans önskan att låta denna blodiga tidpunkt genomskimras af en stråle af mensklighet. Det röjer sig likasom ett bemödande att visa opartiskhet, icke emellan de kämpande ideerna, utan emellan menniskorna, som representera dem. De personer, som äro fästa vid det gamla Frankrike, som förbli trogna sin monarkiska och religiösa tro, äro icke alla i denna skaldens tafla inskränkta varelser, trånga hufvuden, själar, som envist tillbakavisa allt ljus; 1793 års män äro icke alltid onaturligt stora menniskor, privilegierade varelser, som, betraktade i den revolutio nära apokalypsens skimmer, icke hafva nå. got mer att lära för att bli det högsta uttrycket för vårt slägte, Men wåste tacka författaren för denna eftergift; sannerligen vitnar den icke om mycken vänlighet af honom. Han tyckes ha skrifvit sina tre delar enkom i afsigt att lära en af sina käraste bjeitar, att om revolutionen står öfver all ling, så står humaniteten öfver revolutioven. Man anar slutligen i denna bok en visa afsigt att visa hur det går med det stackars folket under de demagogiska våldsbragderna, folket der nere, som lefver invid oaturens sköte, naivt, tillitsfullt, utan andra bekymmer än det närvarande ögonblickets, och utan en ahing om partiernas iofernaliska verk. Det är denna klass, som ännu mer än andra är i behof af ett framätskridande, verkstäldt utan skakningar, af hägnande lagar och af ett säkert skydd; förfärad och slagen med bäpnad, krossas den i orsbvälfningstider af störtfloderna, utan att hafva det ringaste begrepp om hvad som försiggår. Victor Hugo framställer icke saken så der enkelt och oförblommeradt; men detaljerna i haus berättelse, han må vilja det eller ej, leda oemotståndligt till denna slutsats, Det der, skall man invända, är mycket enkla sanningar; stå vi då så lågt, att vi måste se eftergifter i detta? Ja, det är icke mycket, jag medger det; påminn er emellertid denna klagan, som för fyrtio år sedan höjdes från den rikt begåfvade, men så poetiskt sjuka ande, som nyss lemnat denna verid, efter att ha gjort så mänga irrfärder frön dag till natt, från himlen till afgrunden. Hjertat sammandrager sig. sade Michelet, dä man ser att vid alltings framåtskridande den moraliska styrkan ej ökas. Begreppen fri vilja och moralisk ansvarighet tyckas för hvarje dag blifva danklare... fanatismens larv skall möta er blick hvar helst ni sticker ut hufvudet genom fönstret, Sjelfva konstnären, skalden, som icke är bunden vid något system, men som återspeglar sitt tide hvarfs idg, har med sin bronspenna märkt den gamla katedralen med det dystra ordet Öde. Sålunda flämtar den moraliska sanvingens stackars lilla ljus. Och under tiden blåsa opiuionernas storm, passionernas vind, från alla fyra väderstrecken. Det brinner, detta ljus, ensamt och öfvergifvet; för hvarje dag, för hvarje timme tindrar det mattare. Det tindrar så matt, att jag i vissa ögonblick, likasom den i katakomberna förirrade, tror mig redan förnimma nattens mörker och kyla. Kan det få försvinna? Aldrig förvisso, Detta behöfva vi tro, detta be höfva vi säga åt hvarandra, ty eljest skulle vi förfalla till modlöshet, Om detta ns slocknar, bevara oss då, o stora Gud, rån att lefva här nere!Säkerligen skulle icke Victor Hugo välja dessa ord till måtto