Aftonbladet – 19 juni 1874, sida 3

ljufvaste smäleenda. I glädjen att se bonom gaf hon ej akt på de skuggor, sorger lagt öfver hans vackra ansigte; med ömma smekningar och ord belsade hon honom välkommen, smög på eitt förtjusande sätt armarne kring hans hals, lutade sig intill honom, sträckte upp sitt lockiga hufvud och kysste hans kinder samt sade mildt förebröende; OQO Vivian, du Jlofvade att komma mycket tidigare! Jag har redan med otålighet väntat dig flera timmar, du vet attjag inte bryr mig om dina militära åligganden, ty nu borde jag vars din enda tanke. Härvid såg hon förstulet upp i hans ansigte, då försvann plötsligt det skälmska små. löjet från hennes läppar, rodnaden från hennes kinder och med en frågande bliek stirrade hon på honom: Store Gud, hvad är det? stammade hon. Han tryckte henne hårdt till sitt hjerta. QO, fråga mig icke, det blir min död.x En namnlös fasa stod målad i hennes ansigte, hon ömsom såg på honom, ömsom Jutade kon hufvudet intill hans bröst, hon vågade ej fråga, kunde ingenting ana och var nära att förgås af ovisshetens qval. Han slöt henne med så konvulsivisk styrka i sina armar, som Lhoppades han att derigenom ingen jordisk makt skulle kunna slita henne ur hans famn; jag kan icke säga dig hvåd som händt, men den största olycka, som kunde drabbas oss, har inträffat. Gifve Gud! att jag hade dött, innan jag länkade dina öden vid mina.n För ett ögonblick tryckte hon honom hårdare intill sig, såg spanandein i hans ögon, och liksom hon der läst hela sanningen, greps hon af en onämnbar förtviflan; med ett doft skri gled hon ur hans armar och segnade ned på golfvet; der låg hon i all