Aftonbladet – 19 juni 1874, sida 2

ensk tidving, det var er hustrus faster, som sistlidne Maj dog i Neapel. Om Sylvia afled, det den heliga Juugfrun förbjude, så skulle hennes frånfälle tillkännagifvas under det namn hon som er maka kommer att bära, så länge hon lefver. Hon är med här i London för att göra sin rätt gällande, och om ert andra giftermål egt rum innan hon hunnit hit, skulle hon hafva stämt er inför engelsk domstol. Som ni erinrar er, blefvo ni vigda äfven här i London och hon har noga bevarat certifikatet, som jag med egna ögon såg sednast i morse. Detta är intet osant tal, utan kan ledas i bevis när helst ni behagar. Som nu er hustru verkligen lefver, torde det möta åtskilliga svårigheter för er att gifta er med en annaän. Under italienarens hesa tal, som i Sabretasches öron ljöd lik ormens hväsande, blef öfversten alltmera bedöfvad. Droppar af kallsvett perlade från hans panna, pulsslagen hade nästan afstannat och han föll tillintetgjord ned på soffan ; det hade varit lättare att afpressa honom hjertblodet, än att rycka UPP den kärlek, hvars rötter slingrat sig omkring hans bela tillvaro. Med skadefröjd betraktade italienaren verkan af sina yttranden. Han hade under många år törstat efter att få kufva den ötverlägsna stolthet, som hos öfversten alltid synts honom så förhatlig. Hans simpla natur tålde ej själsadel och högsinthet, rd god egenskap blef i hans ögon ett fel, hvilket han ej kunde dela. Mylord tyckes ej glad öfver de underrättelser jag medför om er hustru; för en äkta man borde det ämnet alltid vara af intresse. Vid dessa hånfulla smädelser vaknade Sabretasche upp ur sin sinvesförvirring. Han