Aftonbladet – 19 juni 1874, sida 2

Han afbröt sig och den tystnad, som följde, innefattade deras själars ömsesidiga trosbekännelse, Då alla andra gäster lemnat Dilcoosha, erbjöd lady Molymux Sabretasche för återfärden till staden en plats i sin vagn. Sommarnatten var långt framskriden och under det lady Molymux, tillbakalutad emot vagnsdynorna, rätt godt slumrade in efter dagens mödor, njöto Violet och Sabretasche ostördt af de behagliga scenerierna omkring dem; loften var ljum och smekande och hela naturen syntes dem belyst af ett magiskt skimmer. O, Vivian, huru herrligt lifvet är! Han tryckte svaret på hennes hvita panna och strök smekande de ringlande lockar, som till hälften täckte hans bröst, der hon satt lutad intill honom. Ännu en kyss och han hoppade ur vid sin port i Parklane. Klockan var öfver sex, då han kastade sig på soffan i sitt sofrum, hvars ena dörr ledde in till ateliern, der Violets ännu ej fullt färdiga porträtt stod så, att morgonsolens första strålar skulle falla derpå; han tände sin narghil och försjönk i betrak tandet af dessa kära drag, som ständigt under Bömn och vaka stodo för hans själs ögon. Hans lif tycktes honom som en salig dröm, ur hvilken han hvarje ögonblick var rädd att väckas, En så fullständig lycka meddelar en oförklarlig känsla af bäfvan; också spratt han häftigt till, då han, i trots af sin tillsägelse att få vara ostörd till klockan nio, hörde en sakta knackning på dörren. Jag förbjöd dig ju att komma in förr än jag ringde efter mitt bad. Jag ber om ursäkt, hr öfverste, sade kammartjenaren undfallande, men en per