Aftonbladet – 18 juni 1874, sida 2

STOCKHOLM den 18 Juni. Vi ha haft mer än en anledning under de sednare åren, att påyrka det lagstiftning och förvaltning här i landet må göra hvad på dem kan ankomma för att tillse det landets jord, dess skogar och mineraltillgångar icke må såsom egendom ötvergå till perso ner och korparationer, helt och hållet främmande för vårt land, oåtkomliga för dess lagskipning och egande intet annatintresse än att så skyndsamt som möjligt realisera största möjl:ga vinst af den egendom, af hvilken de kommit i besittning, utan afseende på det inflytande, som de i sådant syfte följda hushållsmetoder kunna utdfva på landet och dess befolkning. Vår ställning till frågor af denna art torde säledes få anses klar och otvetydig. Vi tro emellertid, att äfven den längst drifna ifver att utestänga främlingar från insteg i landet är skyldig tillse, att den icke genom ogrannlaga eller rättsvidriga åtgärder komprometterar vårt land eller förnärmar enskildes rätt, dessa enskilda må nu också vara utländingar. Det är emellertid någonting dylikt, man i dessa dagar tillstyrkt Stockholms kommunalstyrelse att låta komma sig till last. Vi redogjorde i vårt gårdagsblad för drätselnämndens och stadsfullmäktiges beredningsutskotts hemställan i afseende på begärd förlängning af tiden för begagnandet af den beviljade tillåtelsen till spårvägsanläggningars utförande här i hufvudstaden, och våra läsare ha deraf haft tillfälle inhemta, att de nämnda myndigheterna medgifvit, hvad som också torde vara svårt att bestrida, att i ansökningen blifvit anförda sådana skäl för den begärda koncessionsförlängningen, att man icke skulle dragit i betänkande att tillstyrka anstånd med spårvägsanläggningens utförande, såvida anståndet hade begärts af de ursprungliga koncessionsinnehafvarne, hrr Frestadias och Fränckel; men att berörda myndigheter nu vilja, att stadsfullmäktige skola underlåta att göra hvad som erkänts vara rätt och billigt, helt enkelt af det skäl, att koncessionen blifvit af de ursprungliga innehatvarne öfverlåten på ett bolag, rörande hvilket man händelsevis inhemtat att det hufvudsakligen består af utländingar. Och för att bemantla den i ögonen fallande rättsvidrigheten i ett sådant tillvägagående, inbjuder man kommunalreprepresentationen att krypa bakom det svepskälet, ati tillåtelsen blifvit beviljad förenämnda herrar Frestadius och Fränckel personligen, utan rätt för dem att densamma med laga verkan på annan öfverlåta. Det är, så vidt vi kunna fatta, en i finansverl den aldeles ny och förut okänd teori, som drätselnämnden och beredningsutskottet här uppställa, den nemligen att en beviljad koncession på en anläggnings utförande skall vara personlig, så att de med densamma förbundna rättigheter och åtagna skyldigheter icke skulle kunna på någon annan öfverlåtas. Följden af en sådan teoris tillämpning skulle naturligtvis blifva, att såväl penningdepositioner, som blifvit gjorda för uppfyllande af stadgade koncessionsvilkor, som tilläfventyrs nedlagda kostnader på en anläggnings åstadkommande skulle vara förverkade och förlorade om den eller de personer, som vunnit koncession på ett företag, blefve af en eller annan orsak förhindrade att sjelfve personligen utföra och handhafva företaget. Detfinnes, såsom hvar man vet, åtskilliga andra laga fång än köp; vi nämna exempelvis arf. Efter drätselnämn dens och beredningsutskottets teori skulle väl icke heller arf erkännas skåsom laga fång; ty om koncessionen genom så beskaffadt fång öfverginge på andra händer, kunde ju på lika goda grunder invändas, att densamma varit de ursprungliga koncessionsinnehafvarne personligen beviljad och till följd deraf icke är i annans hand gällande. Ohällbarheten af en sådan lära synes oss vara så i ögonen fallande, att det endast förvånar oss huru det ifrågavarande argumentet kunnat utan någon reservation framkomma till offentligheten. Det endaförnuftiga härvidlag lärer väl vars, att en koncession på en anläggnings utförande måste anses beviljad åt dem, som begärt och er hällit densamma, samt åt deras rättsinnehafvare, dessa må nu ha inträdt i de ursprungliga innehafvarnes rätt genom hvilket sl af laga fång som helst, allt naturligtvis si vida icke genom uttryckliga förbehäll vid koncessionens beviljande någonting annat blifvit bestämdt och öfverenskommet. Vi tro derföre också att det skulle för vår kommuns värdighet vara i högsta måtto nedsät tande om man förvägrade hrr Frestadii och Fränckels nuvarande rättsinnehafvare hvad man medgifvit att rätt och billighet fordrat att man bort medgifva dem sjelfva.