Aftonbladet – 17 juni 1874, sida 4

På SIGFRID FLODINS forlag nyligen atkommen: Fleurange. Roman af M:me AUG. CRAVEN. Prisbelönt af Franska akademien. Öfvers. trån tionde npplagan. 2 delar. 3 rdr. afrersättningen af detta yrperliga arbete är gjord från originalets bonde upplaga hvilken oms ändighet bäst bevisar, hvilken vi-sträckt läsekrets detsamma lyckats förskaffa sig i sitt hemland, bvarförutom det ä!ven blitvit huscnadt med franska akademiens pris. Sällan får man väl äfven läsa en roman a! sä spannande intresse, så sedligt ren och på samma gång skrifven med hela. den elegans och varma koorit som tillhör den basta franska stilen. w-åsom vittnesbörd om, huru man i England bedömt detta arbete hvilket vi tillönska en ganska stor spridning i vårt land, meddela vi har ett litet utdrag. ur en längre recension i den engelska tidskriften Atheneum: aVi undra huru många af våra läsare, som någonsin läst en allvarlig fransk roman eller hafva någon ide om, att dikten i vårt graneland kan beröra andra ämnen än konflikter inom det äktenskapliga lifvets omr oe . Detta är den vanliga åsigten om den franska romanlitteraturen en åsigt så ut bredd, att mången anser en fransk roman vara liktydig med allt slags uselhet, vida värre än den råbet som så högt florerar i våra stackars efteravares arbeten allt efter den större eller mindre literära förmåga, hvaraf författaren eller författarinnan är i besittning. Då detta är ett faktum kuon vi föreställa oss, att epitetet wallvarliga i för ening med en fransk bok, för hvilken den skarpsinnigas:e icke skule kunna finna någon annan benämning än roman, skall synas mången som en paradox. Härtill svara vi blet: läs Fleurange! — och det skall visa sig, hvad fransk smak kan göra för au förlika ämnen. med hvilka klumpiga bänder göra bäst i att icke handskas. — Man skall sällan komisa öfver en bättre roman (Aftonbl.; Icke utar orättvisa skall mas kanna undgå att erkänna av stora fö: fr3terna hos m:me Cravens roman En ren och ljuf fläkt af sant kristlig resignation genomgår den samma. och ölversä-tningen tyckes väl hafva träffat origi nalets ton. (N D. A) (3223,