Aftonbladet – 16 juni 1874, sida 2

mar, som blifvit gifna af historien. Det parti, man hade att bekämpa, och hvilket hade försvarara bland sjelfva ministrarne, brukade icke respektera lagstiftande församlingar. Han uppläste derefter utårag ur en artikel i Pays, i hvilken bland annat förekom följande: Hvad som är nödvändigt, det är att Bterställa kejsardömet... Hvarför draga på handskar, då det gäller att taga itu med en fara? o. s. v. Denna artikel, sade Picard, offentliggjordes för en månad sedan, och om ministern har sitt öga öfverallt, gom han säger att ban har, måste det erkännas, att han icke är synnerligen skarpsynt. För min del anser jag icke ministerns förklariovgar tillfredsställande. Votering anställdes och med 377 röster mot 326 uttryckte församlingen sitt förtroende för inrikes ministern. Konflikterna mellan de radikala och bonapartisterne hafva icke inskränkt sig till de slagsmåleuppträden, för hvilka vi i går redogjorde. Imperialisternes öfvermod har icke blott funnit ett uttryck i våldsbragder, utan äfven i deras tidningar, hvilka i närvarande ögonblick föra ett språk, som öfverskrider gränserna för hvad man skulle kunna tro vara möjligt äfven af den usla press, som för det föraktligaste af alla politiska partiers talan. Särskildt har åen borapartistiska Pays utmärkt sig i detta hänseende. Dagen efter uppträdet på bangården Saint Lazare innehöll nemligen tidningen en till sergents de ville stäld artikel, i hvilken riktas de gemenaste tillvitelser motdet republikanska partiet. Artikeln har haft till följd en utmaning. Åt deputeraden Clemenceau uppdrogs af det republikanska partiet att begära väpnad upprättelse af redaktören för Pays, Paulde Cassagnac. Deputeradena Schoelcher och Testelia framställde, såsom sekundanter, uppmaningen. Paul de Cassagnac, som ej var hemma vid densammas öfverlemnande, har sedan tillkännagifvit att han skulle offentligen framställa sina åsigter om saken. Som ett bevis på den ton, som nu råder i de bonapartistiska tidningarna, och på den otroliga fräckhet, hvarmed detta lönnmördare. och menedåareparti, som kostat Frankrike så mycket blod, meddela vi här några utdrag ur Fays artikel: Till sergents de ville! Sergents de ville, flere af edra kamrater blefvo i går offentligt skymfade på Saiut Lazar-bangården af Gambetta, Brisson, Adam och andra radicaillens utkorade. Icke destv mindre tvekade edra kamrster; gentemot den prestige, som är fäst vid representantmandatet, till och med då detta mandsit representeras ovärdigt, hafva de icke vågat bemäktiga sig dem och föra dem till polisstationen. Sergents de ville, I kännen de der karlarne; det är de, som läto dränka den stackars Vicenzini och som läto hans mördare förbli ostraffade; det är de, som tilläto de smädelser och förolämpningar, hvarmed I blefven öfverhopade under de infama septemberdagarne 1870; det är de, som tillstadde massacren på gendarmerne. Dessa olycksfulla menniskor, dessa republikaner äro söner af upprorsmakarne af Juni 1848, af dem som läto municipalgardisterne omkomma i lågorna; de äro sonsöner af bödlarne af 1793. De tjufvar, gom I hafven att öfvervaka, de amatörer af knifven, som I uppfisken på förstadsbalerna, hafva aldrig gjort Frankrike så mycket ondt som detta förbannade följe, som kallar sig republikaner; och likväl var det de, som i går inför tusentals personer förolämpade edra kamrater och försökte nedsätta äran af deras uniform. Och det var dessa ömkliga skrikhalsar, dessa nationalförsvarets pultroner, dessa rymmare från Paris, Tours och Bordeaux, och från alla andra stälien, det var deras parti, I togen i går. Tro de att den tid ännu är inne, då de till Frankrikes skam voro vid makten, då de läto er dö af hunger i det belägrade Paris och läto kasta er i vattnet likt hundar? De äro icke eantastliga, sksom I möjligen tron. Oantastliga vill blott säga, att de icke kunna dömas utan med församlipgens medgifvande och så länge hon sitter. Men för allt hvad som rör uppenbara förseelser, larm och oväsen vare sig dag eller natt, tjufnad på den offentliga meningens område och andra moraliska inbrott, ären I uti er goda rätt, om I tagen dem i kragen och arresteren dem. I ären deras ra turliga fiender, likasom hunden är vargena fiende, likasom gendarmen är bofvens fiende. Det första de gjorde den 4 September, I minnens det, var att afskeda er och ktergifva friheten åt edra mördare Eudes och Mözy... Detta utdrag torde vara tillräckligt. Det innehåller dock icke de skarpaste ställena, hvilka äro affattade på ett sätt, att de icke kunna återgitvas i öfversättning, Särskildt riktas mot Gambetta ett anfall af en sh oerhörd råhet, att dess motstycke väl knappast någonsin förekommit i tryck. Vid ett valmöte, som redaktören för den i Berlin utkommande klerikala tidningen Germania och medlemmen af tyska riksdagen P. Majunke den 7 dennes höll i Trier, fann polisen sig plötsligen föranledd att gripa in och upplösa mötet. Det ser ut, som om detta skett utan tillräcklig orsak, enär icke blott den klerikala pressen, utan äfven tidningar af andra färger äro ense om att förklara detta steg för otillbörligt, Majunke skickade på eftermiddagen den 7 dennes Germania följande telegram ; Trier, söndagen den 7 Juni, Btorartad folkförsamling. Majunke talar till sina valmän. Då han yttrade, att Bismarck blott vere en dödlig menniska, blef mötet upplöst. Lifliga hurrarop för Majunke i salen och på gatorna. Enligt Germanias stenografiska berättelse gaf följande yttrande anledning till polisens ingripande: För öfrigt, yttrade Majunke, är jag icke benägen att lägga en enskild man den strid, vi nu föra, till last; ty Bismarck är blott en simpel dödlig som hvarje annan; på sitt sjukläger ligger han lika hjelplös som en tiggare i sin koja. Vid dessa ord rusade poliskommissarien Schneider upp och ropade: Nu har jag ordet, Sådana yttranden få icke framkomma här, Genom dem öfverträdes lagen och församlingsfriheten och hvarje annan lag. Jag upplöser härigenom förBamlingen! Triersche Zeitung och MoselZeitung innehålla nästan alldeles samma redogörelser för uppträdet. National-Zei uppmanar med anledning af det skedda regeringen satt hålla sig lagens bokstaf noga till efterrättelse äfven vid tillfällen, AR Iagen lemnar ett visst spelrum för fiendtliga partisträfvanden, Den regering, hvilken konungen före manne a FaR