nästa slyngel ej blefve ärligare. I hvilka förbållanden eller hvilken sambällsställning som helst föreföll en vanhederlig bandling eller besviket förtroende de Vigne alltid oursäktlig. Han var ejelf af en så öppen, ärlig och rättrådig natur, att hans ofördragsamhet härvidlag var förlåtlig. Jag såg hans ögonbryn hotfullt rynkas, han gick fram, sträckte sin arm öfver maunens axel och tog brefvet lugnt ur hans band. Gå till min bankir, lyft din lön för nästa månad och lemna min tjenst i afton. Raymond, fräck och listig som alltid, reste sig häftigt och skiftade färg, men var ingalunda svarslös. Hvarför det, major? Jag höll endast på att ordna edra papper, som ni så ofta befallt mig göra. Inga lögner! Lemna rummet, sade hans herre kort, vändande sig till mig. Arthur, här äro de presenter jag nämnde; kom och se på dem. Kammartjenaren lydde icke; han dröjde ännu qvar i rummet; med sin lena, mest inställsamma röst började han: Ni skulle inte afskeda mig på ett sådant sätt, major, om ni visste hvad jag skulle kunna berätta er. Lemna rummet genast och skicka in Robert, sade de Vigne med denna stränga högdragerhet, som var vanlig hos honom, då han blef ond. Han hade alltifrån barndomen haft sin egen vilja och aldrig behöft gifva vika för någon annans. Det är kan ske icke nyttigt för menniskan att allt ifrån vaggan blifva lydd. Ni skulle gifva mycket, herr major, för att veta hvad jag vet. Jag har en hemlighet 1 mitt våld, som ni säkerligen inte skulle skatta något pris för högt att lära a j (Forts.