TJUGONDE KAPITLET. En af sommardagarne före stormen. Derbydagen inföll sent detta år; den uppgick som sig borde med klar och molnfri himmel, strålande sol och ljumma vindar. Sedan vi efter kapplöpvingen intagit den mest splendida frukost och blifvit tillbörligen upprymda af Johannisberger och Moöt, återvände vi, Curly, jag och några andra kamrater, i de Vignes ekipage till staden, De öfrige stego af under vägen och de Vigne uppmanade mig att äta middag hos honom i hans lilla oförlikneliga ungkarlsbostad vid Wilton Crescent. Kom in i mitt rum först, hedersvän! sade de Vigne, under det vi gingo upp för trappan. Jag vill visa dig de bröllopspresenter jag i går köpte för att gifva Sabretasche och hans unga lady. Men hvad djefvulen gör Raymond? Så sant jag lef ver, läser han inte mina bref! Jag måste vara dömd att endast råka ut för bofvar, men som de utgöra nio tiomdelar af menskligheten, är det väl mindre underligt. Från öfversta trappsteget sågo vi, ehuru på något afstånd, rätt in i de Vignes sofrum, till hvilket dörren stod öppen. Vid skrifbordet satt de Vignes kammartjenare så inbegripen i läsandet af nägra bref, att han hvarken såg eller hörde oss. De Vigne besvarade någon gång angelägna biljetter i sin sängkammare och läste vanligen sin post vid morgonkaffet. Som han var ytterst vårdslös i bevarandet af såväl sina bref som penningar, hade hans tjenare ostörda tillfällen att läsa de förra och stjäla af de senare. Om han sett mannen taga tio pund ur den på toilettbordet liggande plånboken, skulle han kanske låtit saken passera, gilvit honom en skarp tillrättavisning, men behållit bonom i tjensten, öfvertygad att