att genomögna några italienska tidningar, hvaribland äfven Nazionale från Nea pel Bland döda läste jag min hustrus namn — store Gud! att en makes första känela vid ett sådant tillfälle skall vara tacksamhet för underrättelsen om den qvinnas bortgång, som han en gång varmt älskat, öfver hvars sömn han hänförd vakat, och å hvilken han med tro och bopp skänkt namn och ära! Jag läste notisen upprepade gånger, tills bokstäfverna började dansa för mina ögon. Jag, den i verldens ögon så känslolöse, orubbligt lugne Sabretasche, darrade i hvarje led och min syn skymdes af tårar. Denna enda, betydelsefulla rad förkunnade mig min frihet, Ingen fånge har någonsin helsat detta ord med en så eldig hänförelse, som den jag kände. Bränmärket var utplånadt från mitt lif, bördan lyftad af mina skuldror, hjertat slog hårda slag af en glädje, som under tjugu år varit mig främmande, Kärlek, ungdom och frid voro äter mina, en ny, bättre och ljusare tillvaro låg framför mig, jag var fri — dessa ord ega för mig ej like i välljud — fri, att för dina fötter lägga den varmaste kärlek en man någon: sin skänkt en qvinna, fri att af dig mot taga den efterlängtade sällbet, som varit mig så länge förnekad. Violet, af dig väntar jag den inte förgäfves. Med några brutna ord lyfte hon sitt ansigte intill bans, i hennes ögon glimmade klara tårar, deras läppar möttes i en kyss så dröjande och varm, att den bragte honom äter ungdomens eld och hänförelse. Känslans illusoriska rus insöfde honom i de ljufvaste förhoppningar — han trodde att deras nuvarande sällbet skulle ostörd få fortfara hela deras lefnad,