Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

stiletten gammal och slö, så att den inte kunde genomtränga klädet i min rock. Jag lyckades slutligen fatta hennes handleder och hålla henne på afstånd samt fråntaga henne det otjenliga vapnet, hvarmed hon dock under sina fåfänga bemödan den att träffa mig söndersargat sina egna händer. Jag lemnade henne utmattad ef ter sitt raseri, det rika, vackra håret föll oredigt kring hennes axlar, ögonen glimmade ännu som på ett roflystet vilddjur och läpparne voro betäckta af fradga. Sedan dess har jag aldrig sett henne — förliden Vaa läste jag underrättelsen om henneg öd. Sabretasche tystnade. Icke utan den bittraste smärta hade han återkallat dessa sorgliga minnen, och aldrig förrän nu hade han genom ett ord för någon lefvande yppat sitt tjuguåriga lidande. Violets läppar och kinder voro färglösa, hon brast ut i konvulsiviska snyftningar och slöt sig darrande närmare intill honom liksom fruktade hon att den döda hustrun skulle komma och återfordra honom. Mildt och ömt smekte och lugnade han henne. (Forts.)