Aftonbladet – 11 juni 1874, sida 3

ken det inte gifves någon undflykt; en fånzenskap, i stället för hvilken man heldre vill offra alla lifvets njutningar och nöjen; stt slafveri, för hvilket man prisar den frivet och frid, som man värderar först sedan man förlorat dem. Tror du att ett drag i hennes ansigte förrådde skam, ånger eller samvetsqval öfver att så hafva gäldat min trohet, så beönat min tillit? Nej, hennes läppar förrredos af ett djefvulskt hånlöje; hon mötte ned fräckhet min blick och besvarade mina yttranden med ett iskallt skratt. Hon hade lessutom den oförlikneliga djerfheten att örneka sin otrohet, ty hon visste att en ,ekännelse skulle gifvit mig rätt till skilsvessa och frihet. Vid min anspelning här å, utbrast hon i en flod af de grymmaste wotelser, beskyllningar och förolämpningar. Då detta raseri grep hennes sinnen, förrandlades hon till den fullständigaste denon. Jag vill inte oskära dina öron med ;n detaljerad beskrifning af den scen, som öljde, då denna qvinna, glömsk af sitt kön, sanning, heder, ära samt de vanligaste gränjer för språk och uppförande, gat sin vrede ria tyglar; kort sagdt, hon öfverträffade len gången sig sjelf. Då jag uppsteg för utt för alltid lemna henne och göra ett slut oh dessa outhärdliga uppträden, hvilka förnedrade mig i mitt eget omdöme, rusade on på mig som en tigrinna och riktade mot mitt bröst en stilett, hvilken hon grep oland en mängd kuriosa på ett närstående bord. Stark, som jag på den tiden var, unde jag likväl knappast bemästra henne — en vild qvinna har till sin disposition Nn nästan öfvermensklig styrka och oberäkneliga anfallsvapen. Hon slingrade sig omkring mig och måttade i blind häfighet möt mitt bröst — lyckligtvis ar