Aftonbladet – 10 juni 1874, sida 3

såg rörd in i hennes ögon och återtog med nägon ansträngning berättelsen. Vi vigdes af pastor Castrone och under nägra veckor ansåg jag mina ljufvaste ungdomsdrömmar förverkligade. Dyraste Violet, låt inte mina ord smärta dig. Alla män hafva mången flyktig böjelse, innan deras hjerta mognar för denna allsmäktiga och djupa känsla, som är tillvarons kärna. Jag trodde mig lycklig; jag var då blott en pojke och du, miu älskling, ännu inte född till verlaen; du skall gifva mig en sällhet långt mera verklig och fullständig. För några veckor syntes mig priset af friheten en småsak, jemfördt med den förtjusning jag erfor. Det första som återkallade mig till verkligheten var ett bref från min far. Jag hade ej vågat meddela honom min sjelfrädiga handling, ej af fruktan för hans vrede, men i vissheten om den sorg, mitt giftermål skulle orsakat honom, då den enda uppmaning han vid alla tillfällen, på det allvarsammaste gifvit mig, lydde, att ej inträda i tidigt äktenskap och framför allt undvika en mesallians. Lyckligtvis innehöll hans bref endast en uppmaning att i angelägenheter för hans räkning fara till Boglant turligtvis och tog Sylvia med ag reste natur och tog Sy! ne Under vårt vistande i London sam. manvigdes vi ånyo i en protestantisk kyrka enligt hennes uttryckliga önskan, hon sade att det var henne kärt att äfven i enlighet med mitt lands religion blifva förenad med mig. Jag älskade och trodde henne samt ansåg endast sksom en ökad lycka att stärka de band, som fjettrade mig vid den qvinna jag afgudade, Vi stannade cirka två mänader i England. Då vilterkommit till Italien, köpte jag henne en liten villa straxt utanför Neapel och egnade der åt henne all den tid, som jag förr slösat på tomma nöjen och svärmiska drömmar. 0O!min egen älskling, att någon qvinba före dig skall som min hustru hatva burit mitt namn! (Fortr)