Aftonbladet – 10 juni 1874, sida 3

i min närhet, och de återvaknande lifskraf terna lät mig så småningom insupa det far liga ruset som hennes äsyn meddelade. De finnes intet tillständ, under hvilket man ä sö mottaglig för intryck, som under del veka, ljuft vemodsfulla stämning, konvale scensen efter en häftig febersjukdom medför Alla yttre sinnestörnimmelser te sig då rosenrödt, och för mig, med mina häftig: lidelser och mitt sydländska temperament låg i denna fridfulla fångenskap, delad en dast med den sköna qvinnan, något roman tiskt, som bringade de tvenne allherrskande elementerna i mitt skaplynne, poesi och passion, i den lifligaste verksamhet; min: önskvingar egde då ingen större ärelystnac än nöjet, min känsla intet annat mål är tillfredsställelsen. Kort sagdt, jag började älska denna qvinna; med tillfrisknandet växte min kärlek, tills slutligen stolthet, försigtighet och klokhet, allt som borde hatva återhållit mig, ej längre hade någon talan, Jag älskade henne ömt, sannt och hederligt, jag smyckade henne med min rika fantasis sublima egenskaper, och fann i henne mitt drömda ideal förverkligadt. Jag trodde mia kärlek vara evig och gaf mig aldrig tid att lära känna hennes karakter, sinnesart och hennes själsegenskaper, ej heller om hon i nägot afseende skulle motsvara mina höga föreställningar, om hon skulle kunna fylla de anspråk jag ställde på den qvinna, till hvilken jag i en så blind hänförelse skänkte mitt hjerta. Jag älskade henne — jag gifte mig med henne. Himmel, hvilka lidanden denna ga lenskap kostat mig! Vid minnet häraf skakades han af en rysning, som äfven kom Violets unga, känsliga hjerta att darra af smärta och deltagande. Han slöt henne närmare till sitt hjerta, hon upplyfte hufvudet och tryckte blygt en kyss på hans panna den första smekning hon änou gifvit; denna hennes tysta ömhetsbetygelse tolkade för honom, bättre än några od, hennes deltagande och sym: pati, Han waf heuns ett lika tyst svar,