Aftonbladet – 10 juni 1874, sida 3

ningar vid Regalia, skulle uppfatta öfver. stens frieri. Då Sabretasche kom ut ur Molymux mot. tagningsrum, ställde han sira steg direkt till ett kabinett, hvarest hans unga fästmö satt ensam. När han inträdde, sprang hon upp med ett leende så varmt, en blick så strålande, att Sabretasche, oaktadt alla de rika jemförelser han hatt tillfälle att göra. måste gifva hennes skönhet priset. Så förtjusande du är, sade han ofrivil ligt, i det han satte sig bredvid henne och smeksamt strök hennes doftande hår. O, säg inte så; dylika artigheter öda alla andra på mig. Du måste tycka om mig så som ibgenr annan. Det gör jag äfven, ty de beundra blott din yttre fägring, då jag hos dig älskar högst ditt hjertas och din själs egenskaper, sade han leende, men du måste förlåta mig alt jag är stolt öfver din skönhet, min ljutva Francesca,. Då är jag glade, svarade hon barnsligt. ty jag vill i alla hänseenden söka vara dig värdig. Värdig, upprepade Sabretasebe med nå. got af sin forna sorgsenhet, Det är mig nästan tryckande att tänka, det en varelse så ren och ädel som du skall tillhöra den, som i så ringa grad är förtjent af en sådan sällhet. Hurn ljust och syndfritt är ej ditt förflutoa lif, Violet — huru mörkt och dystert mitt! Men huru få hafva inte mina frestelser varit — huru mångfaldiga och stora dina, afbröt hon honom mildt, För hvilka svagheter du än dukat under, skall min kärlek inte blifva mindre. Qvinnans kall är att trösta, inte att döma, och om mannens förtroende är tillräckligt stort, att han för henne vill blotta sina forna synder och sorger bör hennes högsta sällhet ligga ti att förmå honom ångra och glömma dem, Gnd välsigne dig; om min ömhet och kärlek någonsin kunna gälda din godhet, skall framtiden belöna dig, hviskade han. Hvad jag förnämligast har att berätta dig är