Aftonbladet – 8 juni 1874, sida 3

Hon såg upp. Sabretasche stod framför henne. En fia rodnad färgade hennes kinder, och stum räckte hom honom sin hand, under det en ung lord åt den nykomne afstod sin plats vid hennes sida. De samtalade lugnt och artigt om likgiltiga ämnen liksom om ingen af dem erinrar sig deras sista betydelsefulla sammanvaro i konstutställningen, som om Francesca icke stått lika lifligt för deras sinnen, som om icke, kärlek bott i deras hjertan och strålat :ar deras blickar. Sabretasche begärde en vals; hon var tvungen att vägra emedan bon ögonblicket förut nekat Regalia, men hon tog hans arm till en promenad i vinterträdgården, och de vora snart ensamma der. Violet kom sig icke för att fråga honom, hvarken om hans plötsliga afresa eller lika oväntade återkomst. Hon var al lycklig öfver att åter vara i hang sällskap, att hon alls ej tänkte på något annat. Deras samtal blef allt mera fåordigt ju längre de kommo in i orangeriet, hvars ena sida var öppen utåt trädgården, der stjernorna glimmade emellan trädens dunkla grevar och nattens högtidliga stillhet endast stördes af näktergalarnes sånger, blandade med de aflägsna toperna af dansmusiken. Vinden smög sakta mellan bladen och fylde luften med berusande dofter, sinnena vaggades till ro och i hjertat sänktes den ljufliga frid, som, om den blott egde varaktighet, skulle göra men niskans drömmar om himlen obehöfliga och redan här gifva henne en tydlig föreställning om dess utlofvade salighet, (Fyrts.)