Aftonbladet – 5 juni 1874, sida 3

göra någonting fört — och njöt i fulla ag at den friska, herrliga vårlutten. Af naturen hade han ett mycket lyckligt lynne; häns karakter var för kraftig, liflig och otälig, att mel skulle kupna slå djupa rötter i hats sine; den-f; krymma glyckan, som blef ettskede i hats Ht, drabbade honom medan-han ännu var så väg, att slaget-blef mera våldsamt döfvande än djupt smärtande; och: ehurt Hans öde tärde hans stolthet och han aldrig kunde bannlysa medvetandet om sin föngenskap, bar han. den likväl med upprätt hufvud och okufvadt mod. Hustrun var ett gräsligt bittert minne för hovom, men heller intet annat än ett minne och menniskan glömmer småningom det hon aldrig erinras om, Med undan af stunder af djupt svårmod och en aldrig felande vem bitterhet, var han botad frän den ytterliga apatiska sorgsenhet, i hvilken bans äktenskap först försatte honom. Om än hans nöjen voro tomma, var dock hans lefnadssätt af en sådan beskaffenhet, att det ej lemnade honöm mycken tid öfrig för tankar; der han nu på den eldige, snabbfotade springaren ilade sin väg fram, lyste lefnadslusten ur de glänsande ögonen och hela den ståtliga gestalten talade -om mannakraft och sorglöshet; han kände sig aldrig bättre till lynhet än då ban i sadeln fick ge fria tyglar åt häst och tankar, Hemma naturligtyvis? sade ban till mrs Lee; dä hon vid hans framkomst till S:t Crusis öppnade grinden för honom. Han yttrade detta med den vårdslösa högåragen het, som hos hönom mindre var afsigtlig, än en följd af vana. De Vigne var demo I krat i sina teorier; men i det praktieka life j vet framträdde aristokraten ofta, i trots af honom sjelf. (Forts.)