Aftonbladet – 5 juni 1874, sida 3

Fuseli var också märkvärdigt lik sina erkeenglår, sade de Vigne med skälmaktig skadeglädje; Reynolds i sin bruna rock och peruk var säkerligen det poetiska ideöalet för sin dikt Golderh Age, Tarnus utseende var så artistiskt, att man kunnat taga honom för en Hederlig landtjunkare, funderande på sin rofskörd och den fete, snusige Händel är den förkroppsligade skön. heten at sitt mästerverk. Hvad ni skulle kunna andraga för att motsäga mig, vore oräkneligt, men jag vidhåller det oaktadt hvad jag sagt, att snillet och de sköna konsteria ofta åt det yttre väsendet bibringa mycken förfining; jag är säker, att den miss Tressillian, som varit lycklig nog att måla denna lille, dauphins älskliga drag, skulle, om vi finge e henne, sjelf likna sin tafla och jag afundas Henne utan minsta tvekan. Ni behötfver ej afundas någon, hviskade Regalia. Violet vände sig otällgt ifrån ho nom och begynte tala med Sabretasche om en af Edmund Warrens alltid lika förtjusande taflor. De Vigne såg på mig och log; han erinrade sig kanske, med huru mycket mera skäl Alma hade afundats Violet. Jag önskar jag kunde uttrycka hälften af den beundran jag kännet för er Francesca, sade Violet, under det de tillsammans stodo i en mera folktom del af salen. Ni kan ej föreställa er huru jag vördar. ert snille, huru det tilltalar mitt hjerta och uppenbarar för mig ert inre väsende, som verlden, huru mycket den än beundrar er, aldrig ser eller ens anar. Sabretasche böjde hufvudet under tystnad — hennes ord träffade bonom för djupt, att han skulls knppat svara, sAlla edra taflor, fortsatte Violet, bära mästarehandens prägel... O, huru skön Fran