Aftonbladet – 5 juni 1874, sida 3

Jag undrar hvad man skall tycka om Almas tafla, sade de Vigne, då vi stego ur; jag önskar den finge framgång, eftersom hon, stackars barn, är beroende af sinl! talang. Märkvärdigt nog var mesta folket samladt just framför pyssnämnda tafla; Violet vände sig till oss: Kom, major de Vigne, och se denne Ludvig den sjuttonde af miss Trevyllian, Tressillian, eller hvad hon heter, den är i mitt tycke den bästa taflan i hela samlingen och är redan såld, eljest skulle jag gerna velat köpa den. Hvilken afandsvärd jnlang! Jag önskar jag vore miss Tressiljan. Så obetänksamt, sade de Vigne. Hurn vet ni, om ej den ifrågavarande personen är något mellanting mellan man och qvinna, sombbor i en snaskig vindskopa, målar med kritpipan i mun, klär sig som George Sand och hemtar sina inspirationer ur buteljen. Hvilket nedrigt fantasiporträtt, utropade Violet förnärmad, jag känner ej miss Tressillian personligen, ej beller någonting om henne, men jag är viss, att den, som mälar med så mycken finesse, smak och konstnärsanda, sjelf eger ett förfinadt och själfullt väsende. Eller, fortsatte de Vigne med orubbligt lugn, kanske är hon någon gammal mö, som helgat sitt lif åt konsten, grånat och blifvit ful i dess tjenst och som — Nog nu, major de Vigne,afbröt Violet. Jag är fullkomligt viss, att konstnärinnans väsende står i öfverensstämmelse med hen nes vackra tafla. Rafael var lika skön som hans målningar, Michel Angelo hade ett jädelt utseende, Mozart och Mendåelssobha buro snillets prägel i sina drag.