Aftonbladet – 4 juni 1874, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Hofskandalen i Petersburg. Från Ryssland hör man ännu talas om den förut omnämnda hofskandalen. De sista underrättelserna meddela, att storfurst Konstantin skall vara högeligen förbittrad öfver, att polisen arresterat bans son, den unge storfurst Nikolaus. Storfurst Konstantin reste genast efter sindetters förmälning med hertig Eugene af Wiirtemberg tillbaka till Petersburg, och omedelbart efter hans hemkomst afreste polisdirektören general Trepow till utlandet med lång permission, hvilket anses för ett tecken till, att han fallit i onåd. Som bekant är det den unge storfurstens älskarinna som narrat honom till hans dårskaper. Han hyser för henne en passionerad kärlek, som man förgäfves på flere sätt sökt motarbeta. Han skickades sålunda till Khiwa, der han utmärkte sig för sin tapperhet, och hvarefter han fick Andreasorden af kejsarens egen hand. Men hans kärlek hade icke slocknat under frånvaron, och så snart han kom hem till Petersburg, inledde han åter den gamla förbindelsen, hvilken nu har ledt till så obehagliga följder. — Rikedomar i djupet. För omkring hundra år sedan sjönk ett skepp, Lutine, i Zuydersee; det hade i lasten 20 millioner gulden i klingande mynt. För omkring femtio år sedan fick man upp 8 millioner. För att finna återstoden har nu i Holland bildats ett aktiebolag. På ön Urk skall upprättas en vaktstation, så att man kan iakttaga det gynnsafnma ögonblick,. i hvik ket dykarne kunna begynna sitt arbete, ett ögonblick, som endast inträder en gång om året. Den man, som ställt eig i spetsen för företaget, har uppfunnit en särskild dykapparat, hvarmed man kan arbeta under vattnet. — Farlig björnjagt. I finska bladet Tapio läses: Den 29 December förlidet år anordnade några herrar från Nvslott och andra personer från Wuokkala en björnjagt i Heinäwesi. der två björnar blifvit ringade. Jagten slutade så, att den ena nallen fick sätta lifvet till. Stället, der björnen hade sitt ide, var särdeles dystert och småskogen nästan ogenomtränglig. JÖFnen uppdrefs af hundar och föll strax derpå för jägarnes kulor. Följande dag begåfvo sig samma jägare till ett annat ställe för att uppsöka den allra största skogskungen. men gynnades ej af lyckan, ty nalle, som hade sitt ide under en stor gran, tog försigtigt till flykten innan jägarne anade det. — En tredje björn. en ungdom af 8 18:s vigt, fälldes för icke längesedan. Den lärde jägarne att respektera äfven unga björnar och att i striden med skogens konunfår och prinsar vara försigti; Denna björn åg i ide under en stor sten. Uppväckt af hundarnesz skall. rusade den genast ut, men träffades af tre kulor, som nästan krossade enaframtassen. Det oaktadt förmådde björnen i en timmes tid fly undan jägarne, tills den åter anträffades på en klippbrant, derifrån den kastade sig ned från en höjd af 4—5 famnar. En flink och rask man Natunen hoppade utan betänkande efter och nedanför berget bi tes nu en allvarsam lek. Mannen hade icke bössa, utan störtade med spjut på björnen, som ryckte spjutet af honom, gaf honom en duktig örfil, kastade bort spjutet och slog mannen under sig. I sin nöd kom denne ihåg att björnarne vanligen försöka att komma åt menniskans hufvud för att flå det, hvarför han stack sitt hufvud i snön, fparkade med fötterna och ropade på hjelp. unden kände sin herres röst, skyndade till och anföll björnen bakifrån, så att den måste retirera i ett tätt skogssnår, dit ett par skott aflossades med den påföljd, att nalle åter rusade fram och för Ang ngan slog Natunen rand sig. men e yx! i ryggen nu banesåret åt den vredgade björnen. — Paolo Veronese och konst-censuren. I Post.-Tidn. skrifver en insändare följande: I fordna dagar undergingo konstverken sträng censur eller inqvisition. Ett ännu befintligt dokument visar, huru den i vårt national-museum af åtta tafior representerade Paolo Veronese (Cagliari) år 1573 var föremål för slik uppmärksamhet i Venedig. Målaren tillkallades för att förklara det sätt, hvarpå ban tolkat nattvarden å en tafla för klostret Saint Jean-et-Saint-Paul. Då anmärker le pre inquisiteur såsom besynnerligt, att en af tjenarna å taflan har näsan fläckad med blod och för ett kläde till ansigtet. Sedan frågar han, hvad dessa män betyda, som äro väpnade och klädda som tyskar, med hillebard i hand. Veronese svarar, att målare handla i detta fall som poeter och narrar, nemligen taga hvad som kommer för dem; att han ställt dessa hillebardierer nere på trappan, den ena ätande, den andra drickande, och att man sagt honom, det tjenare i ett rikt hus borde vara så klädda. — Har någon befallt eder att måla tyskar, narrar och slika bilder på taflan? — Nej. men man har gifvit mig i uppdrag att ornera taflan såsom jag skulle fnna för godt; och då jag har utrymme, plägar jag ornera med gurer. — Men böra då icke slika ornament stå i ett lämpligt förhållande till taflans ämne? Eller har man så fritt öfverlemoat allt åt eder fantasi, utan rim och reson? — Jag gör målningarna efter bästa förstånd. Men le påre inquisiteuranser det bär icke vara fråga om målbingar, utan om vördnad för religionen. Hu fortsätter :