Aftonbladet – 2 juni 1874, sida 3

talade om henne — för nägon annan nämnde han aldrig bennes namn. Ni älskade henne högt? Ja, mycket. Almas ögon fylldes af tårar — en hos henne sällsynt känsloyttring. Berätta mig något om hennes, sade hom bedjande. Jag kan inte. Emedan ni älskade henne så innerligt? Nej — emedan jag dödade henne. Denna tanke var hann ifs ytörsta föraunelse; att hans galenskap: kostat. honom hans namn och ära var honom ojemförligt nindre bittert, än ätt dem blef orsaken till ans vördade moders död. Alma satt som förstenad efter det knapast hörbart framhviskade svaret; hon stirade på honom med sina stora ögon, som mm hon ej förstätt havs ord, men i stället stt ofrivilligt studsa tfrån honöm, slöt hon ig närmare till hans sida och hennes synara häpnad återkallade honom frän den örströdda tankfullheten: Inte sk, sade han hastigt, min äkrkap, men inte min hand gaf henne dödstöten och sänkte hetne i en för tidig graf. 3arn, ni må väl tacka Gud om frestelsen ldrig korsar er väg, ty få hä kraft att mottå dens För första gången kände sig de Vigne vöjd att för henne omtala sitt äktenskap; stt oskrymtadt erkänna sin ungdoms förseIlse, den hämd Trefusis tagit på honom, len fördömelse; som, genom giftermålet m tenne, nu hvilade öfver hans lif och gjorde let till en låvg och bitter fångenskap. Be kännelsen låg honom redan på tungan, å lägsta ögonblick skulle han hafva ödmjuat sig inför den unga fickan, bannlyst in stolta inbundenhet och till henne anförrott sin sorgliga hemlighet — dörren öpp tades och Almas forna guvernant inträdde, Alma hade rätt — våra öden bero af tills älligheterna. De Vigne kände sig aldrig mera hågal tt med Alma tala om sitt giftermäl,