Aftonbladet – 2 juni 1874, sida 3

derigenom tankar och minnen i min själ, som det vorebättre om de alltid finge slumra, Hon lade smekande sin hand på hans: Hvilka äro dessa minnen, sir Folko? Han drog hastigt undan handen och skrattade detta korta skratt, som mer än tårar betecknar smärta, Känner ni inte det ordspråket, Alma: Neveillez pas le chat qui dort? (Väck ej katten som. sofver). Äfven om katten förvandlades till tiger, är jag ej rädd för er.. — Men jag är rädd. Det låg mera mening i detta yttrande, än Alma kunde ana. De våldsamma passioner, som härjat hans lif och kedjat honom vid Trefusis, voro ännu ej döda i hans hjerta — med jernspira skulle de återtåga väldet öfver hans sinnen och ständigt hålla honom fången i sina starka garn. Han plockade sönder den hvita ros, han höll i handen, och såg under tystnad ut genom fönstret. Läpparne voro sammanpressade, ögonbrynen lindrigt rynkade och i blicken låg ett uttryck af djupt vemod: Han stirrade framför sig, som om tankarne irrade fjerran derifrån, och så gjorde de äfven — de dröjde vid en hvit grafsten under de gamla almarna vid Vigne — han tyckte sig se solens strålar mildt belysa namnet på det enda väsende, hvilket under sitt lif älskat honom lika oegernyttigt som varmt. Alma betraktade honom länge och undrande; äfven öfver hennes glada sinne bredde sig en skugasa af svårmod; hon böjde sig fram och såg frågande upp till honom. Säg mig — hvar äro edra tankar, sir Folko? Hennes--röstbanade sig väg till hans bjerta; han visste 2tt hon frågade at deltagande och ej af nyfikenhet, och med mildhet svarade han: Hos min mor, Det var första gången han med Alma