Aftonbladet – 1 juni 1874, sida 3

ej hägade att förlöjliga hennes ungdoms heliga åstundan eller att störa den andakt, med hvilken den närdes; vi voro snarare sorgsna vid tanken på huru snart verklig: hetens skarpa frostvind skulle omildt beröra denna friska, glödande, sydländska blomma, som nu så tillitefullt fäste sina rötter i förhoppningarnas och den ljusa verldsåskådningens bedrägliga jord: De Vigne erfor samma intryck som jag, men dolde det uti sitt vanliga korta skratt. Curly! du behöfde sannerligen inte blåsa på lågan i Almas svärmiska sinne, den flammar högt nog ändå och skall en dag antända alla hennes ljusa illusioners tempel, som, då det brunnit ned, kanske skall göra lifvet för henne till en ödemark. Det himlen förbjude, utropade Curly; om en så ädel entusiasm oftare vore den eld, som näres i qvinnohjertat, skulle vi män möjligen vara mindre flyktiga, lättsinniga och värdelösa. Verlden en ödemark, upprepade Alma, som icke hört stackars Curlys sista yttrande, utan envist dröjde vid de Vignes. Det skall den aldrig bli, sir Folko. Det sanna svärmeriets låga är som Bakuselden, intet qväfver den, utan med klart och oförändradt sken lyser den från natt till dag, från år till år, emedan dess ursprung är evigt. Eller ock äro dess gaser så giftiga, att ingen vågar närma sig den för att qväfva flamman, sade de Vigne skämtsamt. Jag lade märke till; att han i umgänget med Alma någon gång kunde vara obesvä: radt glad och skalkaktig såsom i fordna dagar; hans skratt var naturligt, hans skämt mindre bittert. Hon kallade honom forttarande sir Folko till undvikande af den stela, ceremoniösa titeln, major de Vigne, Hans sätt emot henne var såsom en förståndig,