Aftonbladet – 29 maj 1874, sida 3

sar hennes talang skulle blifva dem en god edning. Allt detta i förening gjorde ho om djupt nedslagen, men han insåg attinenting skulle bättre bestyrka deras missankar, än om han ett ögenblick förrådde. et deras lättsinniga eqvaller hos honom räffat en sårbar punkt. De Vigne skrattade lätt. Robin Hood ar kanske rätt, men dat finnes små oskyliga lam, hvilka det-är vår ovilkorliga ligt art gifva huld och skydd och att skona rån det som ondt är; jag försäkrar er att et eqvaller ni hört är blott och bart sqval er, men som likväl smärtar mig derföre, tt den unga flicka, som alldeles oförskyldt ifvit anledningen härtill, är barnbarn till n al mina äldsta, bästa och mest aktade änrer, den för några år sedan aflidne mr rassilian, för detta egaren till Weive Hurst. Tennes tafla hängde i mitt rum, emedan on som dilettant önskade höra Sabretasches mdöme deröfver. Utom hvad jag nu sagt innes intet intresse hos mig för henne eller os henne för mig och hvarje förolämpning mot herne kommer jag, för min döde väns skull, att betrakta som en direkt förolämp ing mot mig sjelf. Han talade med bibehållen fattning och rubbdadt lugn och hvarja hans allvarliga ttrande egde alltid betydelse i hans åhöra es öron. De Vigne var känd att aldrig örnedra sig till en lögn, äfven om det gäll! tt derigenom skydda sig sjelf, och hans lögbursa hufvod samt hela hans väsende ntydde ett bestämdt och aldrig förbisedt oli me tangere. Mycket rätt, min hedersvän, sade Tom: jag visste naturligtvis ingenting och men tiskorna draga, som du vet, alltid sina slut jatser. Utan tvifvel, sade de Virne, som nu sbekymradt fortsatte sin rökning, och ihlo all af tio skulle de kanske haft rätt. Jag ar aldrig gifvit mig min af att vara en aris6, det vet Gud; brändt barn skyr. eljen, och kärleksaffärer hafva för mig för