Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 2

ken han i sin tredje försläsning sökt stödja med skäl — att den i fråga varande trosbekännelsen blifvit en gäng för alla och på ett ur hvarje synpunkt tillfyllestgörande sätt sammanfavtad uti de tre trons ar tiklar, ville föreläsaren denna gång ådaga lägga, att intet af det som uti dessa artiklar bekännes och läres kan af vetenskapen tillbakavisas sisom stridande emot tänkandets lagar och forskningens ovedersägliga resultat. I den första artikeln bekänna vi oss till tron på Gad såsom menniskornas allgode, allswäktige Fader. Om Gud är den evigt kärleksfulle Fadren, måste vi då ej såsom deremot stridande förkasta läran om helvetet och den eviga fördömelsen? Detta gpörsmål trodde föreläsaren sig kunna besvara med ett nej. Han erinrade derom, att menniskan är ett fritt väsen, i stånd att af egen fri vilja vända sig tiil det goda eller framhärda uti det onda, och han drog deraf den slutsatsen, att menniskan just på grund af sin frihet måste kunna förblitva ond och sålunda sjelf tillskynda sig fördömelsen. Fasthåller man blott den sannina gen, att menpniskan eger fri vilja, nödgas man äfven, menade föreläearen, medgifva att hon uti denna sin frihet eger något, som ej ens den allsmäktige Guden sjelf kan rå på (magte), såvida menvniskan sjelf vill i evigt trots satta tig upp emot Gud och eålucda utestänga sig frän saligheten. Icke heller kan man från läran om artsynden hemta nägot inkast emot vär tro på att Gud är den allgode. Huru än arfsynden må vara att uppfatta, behöfver ingen oroa sig med den tanken, att han skall gå förlorad på grund af hvad andra förbrutit, utan hvarje menniskas öde bestämmes ge nom hennes eget handlingssätt i förhällande till det fria valet mellan det goda och det onda. Det står alltså fast, att från tänkandets synpunkt ingenting kan invändas emot tron på Gad såsom vår allgode Fader; men lika tydligt är det, att denna tros sanning ej heller kan af tänkandet och vetenskapen bevisas. Iutyget om dess sanning erhälla vi allecast genom uppenbarel sen, men, väl att märka, icke i främsta rummet genom uppenbarelsen i form af bibelns skrifna ord, utan genom den helige andes uppenbarelse och vitnesbörd i vårt eget inre. Liksom vetenskapen icke kan vederlägga den första trosaruikelns lära om Guds väsep, så kan han ej heller bevisa undrets omöjlighet. I den andra artikeln säges om Kristus, att han är aflad af den helige ande, Häremot kan vetenskapen icke invända: det är omöjligt, att en menniska skulle kunna födas utan att vara aflad af en jordisk fader. Ty i så fall kan den troende fordra svar på den frågan: hvarifrån kom då den första menniskan? Ställer sig vetenskapen vid bosvarandet af frägan på Darwins ståndpunkt med en hänvisning till arternas under en oandiigt läng vidsföljd fortgående utveckling från lägre till högre former af lif, så blir frågar: hvarifrån kommo då de första arterna? Dessutom: förnekar man möjligheten af att Kristus är aflad af den helige ande, så innebär detta ett anspråk på att hafva genomskådat alla de möjligheter, af hvilka den allsmäktige Guden kan begagna sig, när han vill låta lifvet blifva till här på jorden; men ett sådant anspråk vore ett oberättigadt öfvergrepp från den ändliga och ofullkomligt begripande menniskans sida, Sannt är visserligen, att Gud ej bryter naturlagarne, men Gud kan ju ega många sätt att använda dessa lagar seb, att det för vår uppfattning tager sig ut liksom om han tilintetgjorde dem, utan att detta dock i verkligheten är fallet. Så t. ex. innebar Kristi himmelsfärd ingalunda ett upphätvande at tyngdlagen, utan vi måste antaga att den samma försiggick i kraft af en annan lag, hvars försättande i verksamhet af Gud kunde ega rum utan ett omintetgörande at tyngdlagens giltighet (!). Det råder, vidare, ingen motsägelse emellan den andra trosartike!ns lära att Kristus är Gads enfödde son, och den omständigheten att han såsem menniska var behäftad med menskliga ofullkomligheter. Sin allmakt, allvetenhet, m. fl. dylika egenskaper egde Kristus icke såsom cmedelbart boende uti honom — ty i så fall skulle hans väsen hafva söndersprängts och han ej vara sann menniska — utan såsom en gåfva a Gud; detta betygar han sjelf: Mig är gif ven all makt i himmelen och på jorden. Deratf att Kristus icke vid alla tillfällen i sitt lif egde allvetenheten till sitt förfogande, utan blott då han behöfde den för sitt frälsniogsverks fullbordande, följer att han väl kan hafva misstagit sig uti åtskilligt, som icke stod nti ett alldeles väsentligt och oupplösligt samband med detta frälsningsverk, såsom t. ex. då han säger, att senapskornet är det minsta af alla frön, m. m. dylikt. För Kristi värdighet innebär detta alldeles ingenting nedsättande; bans uppgift var ju ej att meddela oss na turvetenskapliga upplysningar. Till den ofvanstående redogörelsen för hr Jungersens uttalanden anse vi oss böra för egen del foga en anmärkning. Vi vilja nemwligen uttryckligen fästa uppmärksam heten derpb, att då vi bittills ätergitfvit dessa föreläsningars hufvudsakliga innehåll, utan att för tillfället inlåta oss i en granskning af de framstälda åsigternas halt och värde, detta icke må hvarken af föreläsa ren sjelf eller af andra uppfattas så, som skulle vi instämma uti hvarje af hans betraktelsers resultat eller godkänna den un dersökningsmetod, hvaraf han begagnar sig i och för de i fråga varande resultatens uppnående. Hvad särskildt beträffar det resonnemang, medelst hvilket föreläsaren i förgår afton sökte ädagalägga tänkbarbetep och rimligheten af läran om en evig för dömelse, tillstå vi, att detsamma syntes oas röja en öfverraskande obekantskap med de fordringar, den elementära logiken uppställer för giltigheten af en bavisföring såväl som en handgriplig missuppfattning af frihetens väsen och betydelse. Hade den ärade föreläsaren grundligare genomtänkt, hvad det innebär, att menniskan är ett fritt väsen, skulle han ej kunnat undgå att finna, att friheten ytterst eger sin grund uti menniskans eviga väsensgemenskap med Gud, hvilken åter — för att betrakta frå gan endast ur denna synpunkt — omöjlig gör hennes utestängande från Gud i evig het. Han skulle då ej heller, säsom nn skedde, hafva råkat i motsägelse med sitt eget yttrande i en föregående föreläsning. att nAamlisan manniahbana mässan He Amnuvle.