redda bo och låta dem utan misskund dö. Då dagen är lårg ech solen varm, svärmar fjärilen sorglöst omkring i lifvets stora oändliga lustgård och bäddar, när hösten nalkas, med blommorna sin graf. Hvad bryr det bonom om lifvet är kört, blott det alltid är ljust. Ni har i Lorave ej mist tungans bruk, Alma, sade de Vigne, som med en min af beundran och intresse åbört henne. TI lilla Tressillians sällskap hörde man bonom någon gång skämta oeh skratta lika lifligt och okonstladt som i fordna dagar. Det vore ledsamt, ty jag tycker mycket om att prata. Dertill kan man sluta sig af ert sätt att göra det. Hvad häller ni för närvarande på att måla, Alma, låt oss se. Er, svarade hon vändande staffliet emot honom. Det var ett efter minnet måladt och förundransvärdt väl träffadt porträtt i pastell. Mitt kontrerfej! utropade de Vigne. Hvad i hela verlden har kunnat inge er den iden?2 Jag tänkte det skulle blifva en utmärkt tafla, ty ni har ett så vackert ansigte, svarade Alma lugnt. De Vigne brast ut i ett gapskratt, det bjertligaste jag hört af honom sedan hans bröllopsdag. Hvarför skrattar ni? frågade Alma. Jag säger endast hvad jag menar. Hennes okonstlade väsende och stora barnelighet behagade och roade de Vigne, Han betraktade henne allt fortfarande som en liten flicka och bortlade i umgänget med henne den försigtighet och köld, hvarmed han bemötte alla andra qvinnor. Jag är er utomordentligt tacksam, Alma, ni har gjort mig till en mycket vackrare karl än till och med Macliao skulle kunnat. Om någonsin mitt porirätt begäres för att sättas bredvid Wellingtons, NOppar Jag, lör det begrepp eftervariden skall 1. om min) persom att wi Vill måls det ät mig.