BLANDADE ÄMNEN. oo— Det är dyrt att dö i Paris är öfverskriften på en artikel i XIX Siecle af Francisque Sarcey, deri denne antaller det parisiska presterskapets skamlösa sätt att vid begrafningar utpressa sportler. Uppsatsen lyder sålunda: I sanning, det kostar penningar, och mycket penningar, att dö i Paris, men hvem vet ej, att skulden derför hvilar mycket mindre på förvaltningen än på presterskapet? Hvem, som i Paris måst sysselsätta sig med tillredelserna till en begrafning, har icke af erfarenhet lärt. hvar den största penninglystnaden finnes, hos förvalt ningen eller hos presterskapet? Förvaltningen är mycket dyr, det kan icke förnekas, men hon bar sin taxa; man väljer efter godtfinnande mellan de olika klasserna, man gifver den faststälda summan och saken är afgjord. Men så snart man är tvungen att förhandla med presterskager om vilkoren för kyrklig begrafning, så är et ingen ände på underhandlingarna. Man har t. ex. hos mären beställt en begrafning af 4:de xzlassen och uttrycker för pastorn sin önskan att hafva en dylik 1 kyrkan. -Min herre, svarar han torrt, vår indelning är icke densamma som begrafningssällskapets. Vår 3:dje klass motsva rar den 4:de som ni beställt. Er sorg tillåterer icke att ingå i något meningsutbyte,det bjuder er emot att taga den lägsta klassen. Den 8:dje alltså, säger ni och betalar, i hopp om att nu hafva allt afgjordt. Men det går icke så fort. Ännu måste en mängd enskildheter aftalas, hvilka rent af vore egnade att göra ett komiskt intryck, om icke döden Spree sin dysterhet öfver det hela. Man föreslår för er en förstärkt klockringning, prest i korkåpa, en klockare i mer eller mindre lysande drägt. Hvem skulle väl tro, om man icke visste det i hela Paris, att t. ex de hvita silkesstrumporna. knäbyxorna m. m. d. måste allt särskildt begäras och betalas? Hvem skulle tro, att en Guds tjenare missbrukar menniskornas känslor eller upptänder deras fåfänga för att förmå dem till stora utgifter, på hvilka de i första ögonblicket gå in, men som sedan kosta dem mycken ånger. Jag förklarar oförtäckt, att det sätt. hvarpå en del af det parisiska presterskapet drager vinst af begrafningarna. är en förargelse. hvilken redan ofta bedröfvat de fromma själarna och lockat ett leende från de icke fromma.