e b orangerier samt vara omgifven af all lifvets beqvämlighet och lyx. Så mycket större heder är det då, miss Tressillian, att så undergifvet som ni kunna försaka alltsammans, sade jag. Jag gör det inte undergifvet, inföll Alma. Ibland blir jag så otålig som fågeln, då den i fåfäng sträfvan efter frihet slår sina vingar blodiga mot burens galler. Ensamheten gör mig understundom nästan förtviflad. Jag är ingen filosof och skall aldrig biifva det. Lifvet skall i trots af er sjelf göra er dertill, sade de Vigne, Om en rosenströdd väg någonsin bjudes mig. skall jag sorglöst vandra den. Det är iogentiog berömvärdt i att försaka, när man ingenting eger.Men det finnes giftiga maskar mellan rosenbladen, log de Vigne, Tänkte man ständigt derpå, kunde man ju aldrig njuta af blommornas doft. Er sommar blir då så kort som fjärilns, fortfor de Vigne, och kanske lika dyrköpt. Då den ligger döende på höstens gulnade blad, afondas den kanske det idoga biet, som för den kommande vintern redt sig en lugn och säker kupa, Nimporte utbrast den unga flickan med värma; afjäriln njuter åtminstone lifvets skimrande fröjder, under det biet rastlöst surrar omkring och girigt suger blommans sötma, utan att gifva sig ro att njuta dess doft och fägring; blomma hvit och blomma röd är för biet samma bröd, då fjäriln deremot med förtjusning inandas heliotropens vällukt och kysser rosen för dess skönhets skull. Men då heliotropen och rosen ligga vissnade och döda, då mayken fryser, vinden sysar sprgesång mellan trädens pakna grenar och stön spänner sina hvita täcken, hvem har det dä bäst, biet eller fjärilen ? Den frågan är lätt att besvara. Få väl bien njuta sina trägna mödors lön, då grymma menniskor beröfva dem deras idogt samJade honing, tvinga dem ur deram väl ins