qvinna, äfven om det sistnämnda företrädet gör hennes sällskap ärnu mera eftersträfvansvärdt. Vi togo afsked af den emot de Vigne nästan efterbängset förbindliga enkan, tände våra cigarrer och voro snart på väg till Richmond. Alma satt framför sitt staffli med Sylvo vid sina fötter och ryggen vänd mot dörren, Hon var enkelt men utmärkt nätt och smakfullt klädd, och tog sig i den anspråkslösa drägten vida bättre ut än mången i sina dyrbaraste paristoiletter. Hon vände sig om, då vi togo i dörren, reste sig häftigt upp och sprang emot de Vigne med denna okonstlade glädtighet, som förlänade hennes väsende barnslighetens oefterhärmliga behag. Ni kom då ändtligen! Jag började frukta att ni nu som i Lorave skulle gäcka min längtan; dock tror jag ej att ni med flit ville smärta mig Nej, ingalunda, goda Alma, sade de Vigne, och likväl måste jag banna er, som så träget sitter och — som mrs Lee säger — nöter ut edra ögon! Hvarför gör ni det? Målningen är mitt enda sällskap, försäkrade Alma. Med penseln träder jag in i illusionernas verld, der jag utestänger från mitt sinne det verkliga lifvets prosa, alldagliga bekymmer och smärtsamma farhbågor. För mig lyser solen endast på tafvelduken och, tillade hon med ett muntert småleende, för att behandla saken från dess praktiska sida, jag måste måla för att förtjena penningar. ekar liten, mumlade de Vigne, Åh, det är ej så synd om mig, inföll Alma med värdighet, oaktadt jag ej kan förneka att jag skulle tycka om sällskapslifvet och åsynen af flere lefvande varelser än den vänliga mrs Lee och Sylvo. Jag älskar ått skämta, men har endast min lilla kanariefågel att tala med. Jag afskyr ensamheten och är alltid allena. Jag skulle tycka om att böra lekande musik, se vackra taflor och statyer, promenera i trädgårdar