sngar och anmärkningar nämnas, hör mer ller mindre diktade berättelser ur mitt förlutna och närvarande lif. lyssna eller lyssna cke till dem, allt eftersom ni sjelf behagar, nen tro åtminstone, jag ber er derom, att ag hvarken är så lättsinnig eller hårdhjerad som menniskorna anse mig. Ni är ilskvärd nog att hedra mig med er vänskap, och ni anar föga hurg högt jag skatsar den, men det gifves förhållanden i mitt if, hvilka jag ej ens för er kan yppa, och som uppfordra mig att mot mitt eget inresse varna er för mig. Mer än vänskap år aldrig finnas emellan ogs. Det var ett underligt tal af en man till n qvinna, ännu underligare af den beryksade erötraren till den beryktade skö.heen. Han såg en darrning genomfara Violets restalt, rodnaden försvinna från hennes kinier och en ytterlig blekhet långsamt sprida sig öfver håla ansigtet. De blåa ådrorna vällde på hans hvita panna, han drog en ljup, lång suck och tillade: Jag har ingen som älskar mig, har alrig haft och skall säkert aldrig få. Stora tårar gamlade sig långsamt i Violets ögon, och i trots of den sjelfbeherrskning, Hon med all ansträngning sökte bibehålla, föllo de sakta ned och stannade som daggperlor på de blommor hon höll i handen. Ni vill låta mig lära känna mera om er än någon annan, inte sannt? stammade bon med låg, af tårar bruten röst. Er vänskap skall ni väl åtminstone inte neka mig ? Vänskap, vänskap!upprepade Sabretasche med ett sorgset leende. Ni vetinte bvilket tomt ord, hvilken bedräglig salva på avårdolda sår vänskap. mannen och gvinpan emellan, är. Vill ni skänka mig er, skall jag i sträfvan att vara den värdig söka vara nöjd dermed. Men låt oss nu gå. Jag älskar alltför högt att få vara tillsammans med er, för att jag skulle våga vara det länge