STOCKHOLM den 27 Maj. Om man inom alla politiska fraktione l var temligen ense derom, att den nye justi tiestatsministerns första debut såsom parla mentarisk minister var mindre lyckad, gi I synes den första utnämning, som skett p! hans föredragning, nemligen tillsättandet a presidentembetet i Göta hofrätt, åtminston: på många håll ha framkallat förundran oci betänkligheter. Man tycker nemliren at det börjar se ut, som om vissa embeten vor: af den beskaffenhet, att man icke för hvarj särskildt fall, då de skola besättas, i främ sta rummet tager i öfvervägande, hvem son bäst och till största fromma för det all männa kan fylla platsen och deråt egna hel: sin kraft och förmåga, utan att de betraktas såsom ett slags domäner eller preben den, hvilka man förlänar och med hvilk: man styr och ställer efter hvad man finne; lämpligt ur åtskilliga synpunkter, som är alldeles främmande för embetets sanna och verkliga karakter och dess fulla kraf. Presidentembetet i Göta hofrätt har all sedan förre innebafvaren inträdde i konsel jen såsom eivilminister, således under er tidrymd af ej mindre än sex år, upprätt hållits på förerdnande och man har sålunda haft grundad anledning att antaga, att hi Adlercreutz, efter sin afgång ur konseljen. skulle återgå till den presidentstol, hvilken för hans räkning så länge hållits obesatt. Men deremot bereddes allmänheten och det ifrågavarande embetsverket den dubbla öf. verraskningen att få se hr Adlercreutz placerad i en annan, något indrägtigare embetsställning och hans vikarie i hofrätten. hvilken redan förlidet år uppnått pensionsåldern, utnämnd till hans efterträdare såsom president. Vid den nu afslutade, liksom vid flere föregående riksdagar, har utiåtskilliga motioner, som afsett indragning af chefsembeten, framhållits, hurusom dessa embeten un der längre tid antingen icke blifvit af regeringen tillsatta eller också förvaltats genom vikarier. Hvad Göta hofrätt särskildt angår, så har detta embetsverk kanske mera än något annat varit föremål för experimenter i detta hänseende. DE frågan, huruvida ett embete, som förut förvaltats af konseljledamot, bör för dennes räkning hål las öppet, så att han vid sin afgång ur kon seljen må genast erhålla lämplig reträtt, förat blifvit så ofta afhandlad, vilja vi nu icke derpå spilla några ord; men deremot kunna vi icke undgå att påpeka det egen domliga sätt, hvarpå regeringen denna g ng gått till väga, då den — utan attifrämsta rummet fästa afseende å den uppenbara skada, som embetsverket genom ett dylikt förfarande måste lida, och utan att taga hänsyn till det stöd, som derigenom lemnas ät deras åsigt, hvilka anse, att ett embete, som under en längre följd af år uppehållits genom förordnanden, alltförväl kan på ena handa sätt fortfarande upprätthållas — utnämner till presidentsembetet en man, som för sex år sedan blifvit förbigången af en yngre och hvilkens ålder nu ensamt i och för sig borde kunna anses utgöra ett hinder att så, som sig bör, uppfylla en chefs bligganden och dessutom berättigar honom att hvilket ögonblick som helst afgå från sin plats mot ätnjutande af den höga pension, som åtföljer denna befattning. Att på ett dylikt sätt och med betydlig uppoffring för statsverket hålla ett högre embete, så att säga, till disposition, torde vara något hitintills oerhördt i våra annaler, och det skulle vara ganska intressant att känna de antagligen mycket vigtiga skäl, som förmått regeringen att sålunda etablera en princip, hvars följder ej så lätt torde kunna beräknas. Det skulle i sanning ej komma alldeles oväntadt om en tillfällig majoritetinom representationen skulle vid en blifvande riksdag vägra anslag till lön för upprätthållande af oresidentembetena i hofrätterna och regeringen derutinnan bli försatt i samma oberagliga ställning, som i afseende på löneinslaget till presidentembetet i kommerskollegium. Regeringen har ju sjelf tydlisen visat, huru ringa vigt den nu fäster id dessa embeten, ur annan synpunkt än ksom reträttposter. Vi ha till och med ört personer, som gått ända derhän, att e förutsatt, att regeringen skulle komma tt öfverraska riksdagen med förslag om ndragning af dessa embeten, hvilka, enär e för innehafvaren numera hufvudsakligen 1edföra åliggandet att föra ordet i plena ch handhafva tillsynen öfver hofrätternas konomi, skulle till ej ringa besparing för tatsverket kunna förvaltas af någon bland ofrättsledamöterna, jemte innehafvande jenst och mot särskildt måttligt arvode, rv nn m-—, Är mt bete ARA