Aftonbladet – 26 maj 1874, sida 3

örinåga, som den sauna talangen aldrig oklar Äfven du, de Vigne, blir nog förtjust i miss Molymux sång,. Sabretasche hade rätt; det var en verklig fägnad att lyssna till hennes rika, varma, silfverklara toner — man hade på långliga tider ej hört något öfverträffande och Violets röst skulle, om hon varit sångerska par profession, skapat kerine namn och rykte. Det tanns ihennes föredrag en så ökonstlad friskhet, liffullhet och till -hjertat gående värma, att äfven de mest blaserade och omusikaliska bland hennes Ehörare ofrivilligt tjusades deraf och måste skänka henne sitt uppriktiga pifell. Petia kallar jag musik, sade de Vigne, eom stod lutad mot dörrposten i musikrammet. Om hon alltid uppträdde på förmiddagskonserter, skulle min motvilja för dem snart upphöra. Men ac på vår öfverste! Finngs det någonting, som på allvar skall kunna fängsla honom, så blir det väl hennes röst. Jag betraktade Sabretasche, som stod vid pianot med blicken uppmärksamt fästad på Violet. Hans ansigte var som vanligt lugnt, men hans mörka, melankoliska ögon voro med ett så djupt allvar och vemod fixerade på den sjungande, att man nästan rördes af det vältaliga uttrycket deri. Deras ögon möttes blixtlikt och öfver den fagra ungmöns kinder spred sig eu djup rodnad, stämman darrade och fingrarna löpte osäkra öfver tangenterna, Jag tror, att Violets röst tjusade öfversten ännu mera än hennes skönhet; den senare fängslade hans öga, den förra vida mäktigare — hans själ. Ni kom sent — balfva vår matin6 var redan gången, sade Violet, då de sedan stodo och talade med hvarandra i den lilla Intill wätsalen gränsande vinterträdgärden,