Aftonbladet – 26 maj 1874, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Kärlekens seger. En afton helt nyligen inkommo på ett polisvaktkontor i Kristiania en arbetare och en ung flicka, som begge anhöllo att få tala vid kommissarien. Sedan deras anbållan blifvit beviljad, tog flickan till ordet och presen. terade sin ledsagare såsom sin fästman och an modade samtidigt polisen om att fästmannen måtte bli straffad enligt lag. Såsom skäl för sin anhållan anförde hon, umder en oupphörlij tilltagande tåreflod, att bon för öfver två månader sedan hade lånt åt fästmannen sin klocka och sin guldbrosch, men begge dessa för henne så kära saker hade ban pantsatt för bäjerskt öl Han hade visserligen lofvat att lösa igen sa kerna, men det stannade bara vid löftet, och så ledsamt det än var att bereda sin egen fästman obehag, så Herre Gud, komsarie, jag kan väl inte mista både klocka och brosch heller!Fästmansgossen fick nu ordet och erbjöd sig att skaffa sakerna tillbaka inom 8 dagar. Men här: på ville fästmön icke gå in; hon ville ha sina saker tillbaka -på rappetoch kunde han ej skaffadem strax, så finge han stå sitt kast. Karlen erhöll nu det rådöt att göra allt hvad han kunde för att efterkomma fästmons begäran och laga så att saken blefve ordnad på ett eller annat sätt, ty anners kunde han riskera att komma in på vatten och bröd; men nu blef det hastig annat ljud i skällan på honom och han menade tro på, att om det kom an på det, så skulle bans käresta få dansa med in på vatten och bröd, för hon hade förbratit sig på helt annat sätt mot honom och sårat honom i hans innersta känslor. Det ska bli värst för henne sjelf, kumsarie, jag har älskat flicka uppriktigt och trofast. iumsarie, men ho ha int brytt sej om mej utan hållit sej me andra, och det har en inte Iof te när ho vet att jag håller afna. Detta sårar me juft, kumsarie, ja gu gör de så. Trots denna utgjutelse, som var ett uttryck af inner. ig öfvertygelse, och trots det patetiska i hans tal. som tydligen icke undgick att utöfva in. de på det älskade föremålet, som grät häftigt. kunde det deck icke undvikas att man måste underrätta honem om. att eburu hans kärestas beteende ingalunda: var riktigt, så kunde han dock ej utverka sig någon straffdom öfver henne. Då klarnade det plötsligt opp i flickans ansigte, och medan ännu tårarna tillrade utför hennes kinder, utbragt hon med det lyckligaste leende i verlden: Jo, der ser du, Martin, att jag hade rätt. Det är ja de jag alltid har sagt. att du inte kunde få något straff på mig derför att jag älskar andra, fast du älskar mig. eller derför att vi äro förlofvade.Den stackars älskaren stod der mycket olycklig och molteg och hade nu blott den utsi att ensam fi dansa in på vatten och bröd, och fastän man gjorde sig mycket omak med att bringa en öfverenskommelse till stånd. strandade dock alla försök på den triumterande flickans bestämda motstånd. Dagen derpå inställde sig begge parerna återigen på polisvaktkontoret, men då plott för att underrätta om att nu allt var klaper och klart igen, kärleken hade segrat och e voro goda vänner. och så finge det då gå med brosch och klocka som det fölle sig. Huruvida den ånyo ingångna vänskapliga öfverenskomnelsen var inflätad någön särskild klausul om att hon dädanefter icke skulle få tycka om anIra än bonom, blef icke upplyst. — Fiskafänge i luften. Från Helsingland skrifves: Det är bekant, att laxen, under sin mödesamma färd uppför Ljusneelfven, ofta lyckas att med ett djerft hopp trotsa de hinder, som de mindre vattenfallen uppställa. En finngubbe, som hade sin stuga i närheten af ett mindre fall, som elfven gjorde i skogen. såg ofta om våren laxar göra flere alnars hopp för att komma öfver ett starkare språng i sjelfva strömfåran. Det vattnades i munnen på den attige skogfinnen hvar gång han såg den präkiga, silfverglänsande fisken. Men hur komma it honom? Nät eller not hade han icke, och icke kunde an och icke fick han heller Dygga ett laxkar. Hur emellertid vår gubbe gick der på stranden och grubblade, fick han en id6. Han fällde en invid stranden stående sekelsammal gran och gjorde inhuggningen så. att rädet föll ut åt fallet, med toppar just der, ivarest han sett laxarhe höppa. Sedan hån på vranens landända lagt svåra åtentyngder, halade tan sig ut på denna improvissmde bro och högg bort qvistarna, så att blott de blefvo qvar, som voro lämpliga att stödja och hålla granen på beräknad höjd öfver vattnet. Derefter kröp gubben tillbaka och började så fläta en mycket stor videkorg, den han medelst tåg fästade vid granens ända, så att den hängde ett par alnar öfver vattensprånget, hvarefter han begaf sig hem för att sofva på saken. vem kan beskrifva gubl 3 glädje, då han påföljanad torso fann tre präktiga laxar ligande i korgen! Det blef störkalaö 1 den gam8 st ett kalas som räckte länge, ty nästan varja Sn a den lag, söm dera å hopp falljt ped i den välsignade videkörgen, letta egendomliga fiskafänge i fria Inften.