Aftonbladet – 26 maj 1874, sida 2

hon sig återfå den forna majoriteten af 380 röster. Det behöfves, säger korrespondenten, ingen siareblick för att kunna förutse upplösniogen. Trots den nya kombinationen kan kabinettet endast lefva genom att bete sig som vore det dödt. Det skall falla, om det försöker någonting mer än administration, men det skall falla lika säkert, om det endast regerar landet administrativt, utan att försöka att organisera det politiskt. Den 21 d:s afslöt preussiska landt dagen, såsom redan är kändt genom telegrafen, sin session. Sedan den tyska riksdagen öppnades den 12 Febr., arbetade de båda parlamentariska församlingarna bredvid hvarandra till den 26 Febr-, då landtdagen uppsköts till den 26 April. Från denna dag har den arbetat oafbrutet till den 21 dennes. Om man kastar en blick tillbaka på den pu tilländagångna sessionen, ser man att landtdagens lagstiitningsverksamhet varit om icke lika betydelsefull och genomgripande som riksdagens, dock af ett mer allmänt intresse. I början af sessionen var finanslagen under behandling, och det visade sig då, att den preussicka ctatens finansiella tillstånd var utomordentligt gynnsamt, så att trots de betydligt ökade utgifterna för alla delar af statshushåll ningen förefanns dock ett betydligt öfver: skott. Lagförslaget om införande af civiläktenskap antogs äfven under denna period, och debatterna om det, som då och då voro mycket våldsamma, åstadkom just att se: sionen icke kunde uppskjutas förrän ril dagen sammanträdt. Den andra afdelningen af preussiska landtdagens verksamhet började först den 26 April, sedan riksdagen var slatad, ehuru den skulle ha börjat den 13. Under. denna jemförelsevis korta tid (knappast fyra veckor) antogos, ofta under liflig strid, två kyrkopoliticza lagar, lagen om den evangeliska kyrkoförfattningen, förutom åtskilliga finansiella lagar, bland hvilka särskildt det omfattande anslaget till nya jernvägsanläggningar i alla rikets delar. Under förhandlingen derom, kom det till en häftig strid mellan deputeraden Lasker och furst Putbus, en strid, sem fördes i begge husen, enär den förste är medlem af deputeradekammaren, den andre af herrehuset. I en ledande artikel uttalar den of ficiösa Provinzial Correspomdenz tin belktenhet med sessionens resultat och slutar wålunda: Att kamrarne kunnat medhinna denna mängd saker är ett bevis på det allsidiga intresse och det nit, hvaraf begge husens majoritet är I besittning. Detfasta hopp, regeringen uttalade vid sessionen början, att landets representanter skulle understödja den i allt som afsåg statens väl, har icke blifvit gäckadt. Om hoppet, att de hittillsvarande djupa motsatserna skulle bli utjemnade, icke gått i fullbordan, kunna dock regeringen och representationen trö sta sig med, att de, till och med då de voro tvungna att motarbeta en liflig strömning hos en del af befolkningen, blott låtit leda sig af intresse för det allmännas bästa. För någon tid sedan afgaf österrikiske utrikesministern grefve Andrassy, såsom vi redan berättat, inför delegationer nas finansutekott mycket lugnande försäkringar om den europeiska fredens bevarande. Då detta utskott några dagar derefter skulle diskutera krigsministeriets budget, ville det minska den af krigsministern general Kuhn begärda summan och tvinga honom att nedsätta fredsstyrkan genom att hemförlofva en del af trupperna. Ministern ville icke gå in härpk och fann bistånd hos Andrassy. Denne ktog sig här en mycket kinkig uppgift; ty han hade ett par dagar förnt förklarat, att det alldeles icke vore någog utsigt till krig, och nu skulle han bevisa nödvändigheten af att man hölle en betydlig armå på fredafot. Ministern löste denna uppgift rätt fyndigt. Oaktadtfredsutsigterne — yttrade han i sitt föredrag — äro betryggande, får man dock ej glömma möjligheten af ett krig. Ju större aktning en stats militärkraft ingifver, desto lyckligare är dess stälining i krigstid. Den kan helt och hället efter förkållandena förblifva neutral eller alliera sig med den af de krig: förande, som tycktestha största utsigt att segra. I vår tid är det två saker, som utgöra grundvalen för armåns styrka, nemlii den allmänna värnepligten och den tre iga tjenstetiden, Hvarje stat, som upp gifver en af dessa grundsatser, skall ntsätta sig för att icke vara i jemnhöjd med situationen, när den kritiska tidpunkten in träder. Det är denna betraktelse, som bör fö göra sig gällande, då det är fråga om att bestämma gränsen för besparingen. I denna fråga är utrikesministern lika intresserad som krigsministern, ty ju mer aktad en nation, ärj ij militäriskt hänseende, desto större anseende åtnjuter den i politiskt. Jag afråder derför, att vår armös organi sation rubbas genom hemsändandet af en del soldater. Utrikesministern vann icke något lyckligt resultat i finansutskottet, men i delegationernas plenarförsamling har krigs ministeriets ordinarie budget blifvit antagen, under det några extraordinarie utgit ter för att befästa Przemysch på ryska grän sen blifvit vägrade,