Aftonbladet – 23 maj 1874, sida 3

na törsten Ar nål skall någonsin älska mig så som han, han var så mild, så öm, så god emot mig; med honom förlorade jag allt. Jag bad till God natt och dag att jag skulle fi följa honom i erafven; han var min enda vän. Stackars fila Almal. sade de Vigne, mera rörd än han efjest plägade tillåta sig blifva. Jag deltar af bjortat mil den för lust ni lidit, ty den ädle mannen var i san: ning värd all den saknad, med hvilken ni tänker på honom, det lider intet tvifvel, Han var er en god, en oersättlig beskyddare. Det dröjer säkert länge innan jag i denns verld, som är så fattig på högsinnade naturer, får råka någon lik honom. Hade jag fortfarande lefvat i England, skulle jag enligt löfte hafva begökt er i Lorave, men jag har varit i Indien allt sedan vi skildes. Jag önskar jag hade skrifvit till honom och jag borde hafva gjort det, men sådant ångrar man alltid för sent. Han lemnade ett bref till er i händelse vi någonsin skulle mötas. Ni var den ende, som äfven efter vår förändrade lefnadsställning visade oss vänlighet, sade Alma fortfarande i tårar, sprang öfver rummet och tog under soffan fram ett litet skrin, hvilIket hon öppnade, samt utvalde bland de andra papperen ett gförsegladt kuvert, adresseradt till de Vigne, Jag önskar jag hade Btersett honom ännu en gäng. sade de Vigne stoppande brefvet i bröstfickan. Skulle det smärta er mycket ast pe mig anledningen till hans död? a Sex månader före sin bortgång fick ban ett slaganfall, som lade honom på den sjukbädd, från hvilken han aldrig mera uppsteg. Ack, hura mild och tålig han var under alla piop lidanden och plågor.r