Aftonbladet – 22 maj 1874, sida 3

Och ändå besöker ni mig, det förstkår jag inte, sade den lilla artisten med ett undrande småleende och det mest tillitsfulla, älskliga uttryck i sina stora ögon. Jag har aldrig glömt er, sir Folko, och kände genast igen er den dagen jag tappade mina ritningar på gatan och den unga vackra ladyn hirapte mig att plocka upp dem, Har ni då alldeles glömt Alma? Ni kan ej tänka er, huru förtjust jag är att återse er. Alma Tressillian sträckte båda sina händer emot honom och sade med den största innerlighet sitt välkommen, Lilla Almsa, upprepade de Vigne med glad öfverraskning, hura kunde jag ända tills nu underlåta att känna igen er, jag vet sannerligen inte, hvart minne tagit vägen. Ni är ännu så lik er, sådan ni var som barn. Men huru har ni kommit från Lorave till London? Kom, berätta mig allting, älskliga Alma, ni kan inte vara mera glad att se mig,än jag er. Liksom i barndomen utgjordes Almas förnämsta skönhet af hennes rika guldgula hår och de vältaliga mörkblå ögonen, hvilkas ideliga färgskiftning och utomordentliga glans understundom gjorde henne förbländande, Aunletsdragen voro ej så reguliera som Violet Molymux, men deras uttryck var så ljuft och intagande, att man med det största välbehag hvilade blicken på det fina, ungdomsfriska ansigtet. Hon var tmillga ägaren ig någontiog Hlikt och 8 a figuren n ng felikt hvarje rörelse var graciös. Harmonien i den yttre företeelsen var beundransvärd; hela väsendet talade om en hög grad afintelligens, parad med ett odladt förstånd, mycken bildning, det mildaste sinnelag och de lifligaste känslor. Du skulle icke hafva kallat henne vacker — mycket mera — oemotståndligt intagande och tlskvärd, (Forts,)