slottet, hvilket har ett utmärkt dricksvatten. Det är ett sakförhållande, som sannolikt icke influtit i hans utlåtande men som ej bör undanhållas allmöuheter, ty det är onekligen af en ganska bevisande kraft, Å FEDORAS Till Redaktionen af Aftonbladet! Med lika mycken öfverraskning som ledsnad har jag tagit del af den artikel, som förekom i eder aktade tidning af den 7 i denna månad. Fullt medveten om det inflytande gom tidningepressen i våra dagar besitter, och på samma gång förvissad, att en organ med ett sådant anseende, som det eder åtnjuter. gör opartiskheten till en af sina förnämsta pligter, vågar jag anhålla, att redaktionen behagade lemna plats i Aftonbladet för härvid inneslutna genmäle till artikeln af den 7 April samt har äran teckna högaktningsfullt C. G. Broström, svensk och norsk generalkonsul. Genmäle. Redaktionen af Aftonbladet har i tidningens n:r 78 af den 7 April 1874 funnit sig föranlåten beledsaga en insändares uppsats, rörande en i Calais under förliden höst försiggången process, af en artikel, hvilken fordrar om ej ett svar så en protest mot de insinuationer, hvilka riktas mot konsnulatkåren i allmänhet och särskildt mot konsulaten i Hävre, Amsterdam och Shanghai. Redan för två år sedan ansåg sig en af Stockholms stads representanter i svenska riksdagens Andra kammare vid behandlingen af 3:dje hufvudtiteln böra och kunna göra anmärkningar öfver det sätt, hvarpå flere konsulater, deribland det i Hävre, skötas; han försummade likväl att genom framdragande af fakta bevisa befogenhe ten af sina anmärkningar. — Sammalunda är förhållandet med artikelförfattaren i Aftonbladet af den 7 April 1874, och kan konsulatet i Hävre för sin del icke anse sig förtjent af ettomotiveradt tadel, i hvilket man låter förstå, att den föreskrift, som säger, att K. M:t eger att entlediga innehafvare af förtroendesysslor, när han pröfvar rikets tjenst det fordra, vore tillämplig på detsammas innehafvare. Svensk-norske konsuln i Håvre har det stora felet att hafva ilång följd af år beklädt denna post, hvaraf inkomsterna, ända till 1862, då det behagade h. exc. hr statsministern för utrikes ärendena attbereda honom ett årligt anslag af 500 Riksdaler Hamb. Beo såsom bidrag till kontorsomkostnader, endast utgjordes af tonageafgifter å ankomna fartyg, hvilka knappast voro tillräckliga för att på ett anständigt sätt representera den svenska och norska nationen. Efter afslutandet af handelsoch sjöfartstraktaterna mellan de Förenade rikena och Frankrike bar rörelsen betydligt tilltagit, och tillåtit innebafvaren af konsulatet i Hävre att etablera förvaltningen af detsamma på ett med rörelsen värdigt sätt. Det är i synnerhet den norska flaggan, som mest bidrager till len förökade rörelsen, och är det derför förvånande finna, att de upprepade anfall, som vöras mot konsulaten, komma från svensk ida, under det att från Norge några dylika cke förspörjas. — Under sådana omständigheer och då, hvad svenske och norske konsuln Håvre beträffar, han aldrig ådragit sig hvarcen af hans excellens hr statsministern för utrises ärendena eller af kommerskollegium eller af Indre departementet förebråelse för någon besången, gröfre försummelse, så har han för sin lel icke anledning taga åt sig den beskyllning, som för tvenne år sedan offentligen gjordes konsulatet i Håvre, nemligen att hafva fallit i läzervall,. Så länge det behagar H. M:t konunxen och dess regering, att samme konsul i em,etet bibehålla, tror han sig ej behöfva så särleles fästa sig vid de illasinnade angrepp, som mot honom göras af dem, som tyckas vara otåiga öfver att han så länge bekläder sin syssla, nen det torde vara nödigt att af respekt för vllmänhetens omdöme få detta genmäle infördt Aftonbladet. Det torde ej vara ur vägen att här med några ord beröra den insändares uppsats, som föran-: edt artikeln af den 7 April. Först kan a märkas, att oaktadt insändaren säger sig medlela det faktiska sammanhanget af saken, så är letsamma framställt i en ganska oriktig dager il. lere väsentliga punkter, såsom då insändaren åter aflastaren i Luleå vara lastemottagarnes i Jalais ombud etc. etc. Härefter vilja viuppysa insändaren, att ett utslag, fäldt af handelslomstolen i Calais, endast konstituerar en prådentsom af ingen annan domstol tages i beraktande, men att om rättegången hade förlorats vid -la Cour Cappel: i Douai, så hade dergenom åstadkommits en cons6cration de la hose juge-, som varit ovilkorligt gällande icke uwlenast för Calais utan för alla andra handelstomstolar, lydande under Douai. Då saken presenterade sig, såsom den gjorde, löpte fartygsredaren verkligen en stor risk att förlora, och ir det ej förvånande, om hr Clausen afstyrkte Josephines redare från att fullfölja saken, och mm denne följde ett dylikt råd. Huru mycket:; större och mera giltigt skäl skulle icke, i falll. ättegången fortsatts och förlorats i Douai, relaren a Josephine och alla andra fartygsrelare hafva haft att beklaga sig öfver hr Clausen, om han hade tillstyrkt den, än insändaren, om sannolikt icke hör till redarnes antal, nu var, derför att hr Clausen afstyrkt den. Vitro pj, att hrr träexportörer hvarken ämna eller bevöfva tillåta fartygsbefälhafvare att göra annärkningar å konnossementen öfver beskaffeneten af de trävaror, som de förre låta skeppa, å att hr Clausens rapporter visserligen icke comma att förorsaka dem någon skada alls. Må det slutligen vara oss tillåtet att såväl ör Aftonbladets artikelförfattare som för dess nsändare och för den allmänhet, som af deras ippsatser tagit del, tillkännagifva, hvad vi äro tillfälle veta, att hvad de än kunna hafva att nmärka mot hr Clausen, så har dock hans skicklighet bestått uti att i Calais afskaffa e otaliga missbruk och oskick, hvilka der sean åratal existerade före honom. Vi skola en annan dag återkomma till etta genmäle och några i sammanhang derned stående saker. Red.