Violet gjorde en böjning på hufvudet. Är det en pik åt mig? Ni besinnar ej, att just på det romantiska området hafva våra största skriftställare med mesta frami gången rört sig och snillets frön, sådda i en svärmisk känslas jordmån, hafva bringat mången rik och vacker skörd. -Svanen måste lida förrän den sjunger? Var det inte Dantes barndomekärlek, som blef honom en inspiration för lifvet? Erinrar ni er Petrarcas historia? Hade inte Byrons pböjelse för Mary Chaworth inflytande på alla hans senare alster och var inte Leonora dEste för Tasso hvad Dianas kyss blef för Endymion ? Var inte Miltons olyckliga äktenskap den inspirerande kraften uti alla hans glänsande föredrag öfver qvinnan? frågade Sabretasche lugnt. Tror ni inte miss Molymux, inföll de Vigne, att då Tasso tvinade bort i Ferarras fängelsehälor, han önskade, det han aldrig sett Leonora, och hvad Byron angår, så voro hans vexlande böjelser väl de största törnena på hans stig. Ni, major de Vigne, eger ej en gnista sympati för romantiken. Nej, Gud ske lof! sade de Vigne med ett kort skratt, tillräckligt konstladt att göra sanningsenligheten af hans yttrande tvifvelaktig; med en suck erinrade han sig den tid, då fantasien ännu hade ett rum i hans sinne, då de svärmiska illusionerna smyckade lifvets hvardaglighet och prosa med ett från ljusa förhoppningar lånadt skimmer af lycka, Ni. män hafva beklagansvärdtlätt, fort for Violet, under det hon ofrånvändt höll sina klara ögon fästade på öfversten, att förblanda det sanna och falska, det goda och onda, sken och verklighet. Under-er dag