nedstämma mig. BSocietetslitvets tvång och besynnerliga fordringar plåga mig. Jag skulle alltid vilja säga hvad jag tänker, men det får man visst icke. Jag ber er, gör det alltid till mig! Ja, alltid. Jag tycker om det lifliga, omvexlande och friska lif man för här, och jag skulle fullständigt njuta deraf, derest jag ej under skenets leende mask så ofta såg månget lidande och sorgset ansigte. Tror ni då, att det endast finnes sorgfria hjertan? Ert är det icke. Om så inte vore, svarade öfversten betydelsefullt, är ni den första, som haft nog skarpsynthet att genomskåda det. För alla andra är jag den mest bekymmerslösa och glada menniska i verlden. Nu går de Vigne, och så mäste jag äfven göra, Han räckte henne sin hand till farväl. Hon gaf honom blommorn2, Jag tror ni höll på att glömma violerna, Får jag dem? sade han, varsamt läggande dem innanför västen, bugade sig för lady Molymux och gick. Violet, min älskling, började modren så fort dörren slutits efter dem. Öfverste Sabretaeche kommer bra ofta hit. Jag önskar du inte vore fullt så förtrolig i ditt sätt emot honom. Förtrolig, hvad menar mamma dermed ? Jag menar hvad jag säger, min kära Violet, återtog grefvinnan i surmulen ton. Du behandlar honom så familjärt som om han vore din far eller din fästman, du behöfver icke rodna, ty jag menar härmed ingenting ondt. Han känner konsten att göra sig älskvärd och under de sista tjugo åren har han roat sig med att eröfra alla vackra qvinnor, som varit nog olyckliga att komma i hans väg. Ditt yttrande till de Vigne,