en bukett violblommor och bjöd öfversten att lukta på dem. Äro de icke förtjusande? De påminna mig om det gamla kära Corallyne, hvarest jag sjelf brukade plocka dem på den mjuka, fuktiga mossan, Känner ni till Kerry, öfverste Sabretasche? Nej, ni skulle fara dit, det ligger sk vackert mellan sina små blåa insjöar, vilda berg och gröna doftrika skogar. Med er som vägvisare skulle jag vilja taga dess naturskönheter i betraktandev, sade öfversten. Ar lord Molymux gods beläget i Kerry? Kalla det icke gods, skrattade Violet, det roar mig alltid så mycket att höra den benämningen, det består blott af milslånga mossar, på hvilka endast buskskog och herrliga vilda blommor frodas; i hela nejden finnas blott två eller tre bebodda stugor. Hafvudbyggnaden har kanske en gång varit vacker och ståtlig, men presenterar sig för närvarande i det mest förfallna skick. Ni. skulle snarare finna er böjd att måla af den, än att flytta in i de stora, tomma galarne. Ni har ju bott der. Ja, då jag var ett barn, men då funnos der tvenne väl inredda och beqvämt möblerade rum. Under det pappa och mamma voro här eller i Paris, lefde jag i all enslighet vid Corallyne ett mycket angenämt lif med min älskade guvernant och min urfviga pony; jag undrar om jag någonsin skall bli så lycklig som jag var der. Är ni icke lycklig här? frågade Sabretasche med ömt deltagande för det unga hjerta, som ännu kände sorgen blott till namnet. Jo! jag roar mig mycket och är alltid lätt till sinnes, men här finnas saker, som