uttryck, hvarjemte den för öfrigt kan an vändas på mångfaldigt sätt. Oratoriet kan nemligen till sin form vara antingen en följd af betraktelser, eller ock upptaga vissa händelser eller situationer samt individers känslor och stämningar. I genare fallet närmar sig formen mera den för dramat vedertagna, Messias torde vara anlagdt på det förra sättet, Josua och åtskilliga andra Händels oratorier på det senare. Skapelsens och Årstidernas innehåll hafva båda gemensamma. Så ock det verk, hvarom här handlar. Det var naturligt, att en så djup, så genombildad, derigenom på konstens högsta uppgifter riktad natur, som Mendelssobne, skulle vända sig till oratoriet. Hans egen individualitet, hans grundliga kännedom af de gamla, klassiska mästarne hänvisade honom dertill. Då Händel i sin Messias ville i tonbilder återgifva kristendomens verldshistoriska betydelse — profetiorna, försonarens lidande och frukterna deraf för menskligheten — företog sig Mendelssohn att skildra kristendomens verkningar i den enskilda menniskans bröst. Han valde dertill Paulus, och ett lyckligare val för denna afsigt kunde knappt tänkas, varo rig med afseende på personlighetens storhet eller det nära sammanhang, dess utveckling hade med det ämne, som skulle framställas. Efter att i de förträffligt hållna scenerna, framställande Stefani martyrskap, hafva gifvit en bild af det, trots Judarnes förföljelser, i den företa kristna församlingen kraftigt blomstrande troslifvet, skildrar mästaren i starka drag den emot kristendo men och dess Sekännare hatfnlle Saulus, derefter omvändelsen och Pauli sinnesstäm ding vid betraktelsen dels af hans forna gernpingar, dels af hans närvarande tillstånd, en sinnesstämning, vexlande emellan ånger och tacksamhet. Dermed slutas första afdelningen. Den andra visar omvändelsen verkningar, och trons fullhet, uppenbarande sig i nitet för Guds rikes utbredande bland hedningarne. Särdeles genialisk och storartadt konseqvent är mästarens olika karakteristik af kristendom, judendom och hedendom. : Ett brådmoget musikaliskt geni stod Mendelssohn, trots sin ungdom, då Paulus komponerades — han var endast 27 år — på fulla höjden af sin skaparekraft. Också bär detta verk fullt utpräglade de ädla dragen af hane komposaitionssätt och innehåller åtskilligt af det skönaste han ästadkommit. Der är en friskhst, ett naturligt zammanhang i melodiernas följder, hvilket ovilkorligen gifver tillkänna, ätt de omedelbart flutit ur den första ingifvelsen, icke tillkommit genom något mödosamt tankearbete. Det är klart, att en i sia konst så hemma stadd mästare som Men4delssohr, alltid skulle kunna åstadkomma lyckade effekter; men i nämnda afseenden synes dock Paulus ega ett företräde framför -Eliaw, ett arbete af hans sista år. Till sitt kompoaitionssätt var Mendelssohn utan tvifvel romantiker; i det lätta, luftiga, fantastiska är han oöfverträffad — man tänke på musiken till Som: marnattsdrömmen. — Till detta romantiska hörer utan tvifvel en särskild, skär, innerlighet, en viss vekhet, hvilken också är ett utmärkande drag i hans tonskapelser och ställde honom så högt såsom kompositör inom vizane och romacsens område — med och utan ord. Hans djupa kännedom af de gamle klassikerne, hane sanna konstsinne, hindrade honem dock att falla i bizarrerier; ty han visste väl, att formens stränghet är ett väsentligt vilkor för konstverkets adel. Denna känslans innerlighet, förenad med den finaste och elegantaste form, gifver, syneg det, åt de bästa detaljerna af Paulus deras utmärkande karakter, Man kan dock här och der måhända anmärka en viss svaghet i uppfinningen, hvilken egentligen visar sig i andra satsens tema och dess behandling, i hvilken Mozart och äfven Beetbo ven äro oupphinneliga. Äfven saknas Händels med enkla melodiska och harmoniska medel beredda, dock så djupt anlagda och fullständigt vunna effekter, äfvensom hans af de bestämdaste rytmer uppburna melo dier, hvilka ät dem gifva den egendomliga manlighet och kraft, som i så hög grad otmärker Händels kompozitionssätt. Men i alla fall — hvad uttryekets innerlighet och värma, formens renhet samt stilens adelhet angår, kan Mendelssohn ställas i jemnbredd med de nämnda tonkonstens heroer och dessa egenskaper, som så väsentligen underlätta uppfattningen af hans kompositioner, hafva utan tvifvel åt dem förvärfvat den popularitet, de med allt skäl förtjena och ega. Ligger vid de Händelska oratorierna största vigten på kören, så har deremot i Paulus orkestern en mycket framstående ställning. Många fina effekter äro förlagda till blåsinstrumenten; stränggvartetten fordrar en talrik besättning, för att vinna tillräcklig intensitet i tonen, Den musikaliska verkan af eratoriet är till stor del beräknad på den moderna orkestern med dess skiftande klang: färger och imposanta tonstyrka. Sväårighe terna i dessa och andra afseenden äro icke ringa vid uppförandet i en småstad af ett dylikt för alla konstmedel i deras högsta fulländning beräknadt verk. Man kan dock vara öfvertygad om, att den pietet, hvarmed professor Josephson gär till uppförande af ett sådant verk som Paulus, håller ho nom fullt uppmärksam på dessa svårigheter och att hans aldrig tröttnande nititonkonstens tjenst nu, såsom mången gång förut, skall anvisa honom medlen till deras öfvervinnande,