Aftonbladet – 19 maj 1874, sida 3

I 3:0. De utvägar, som kunna anses vara nödvändiga att vidtagas för att snart få jeravägen till Helsingborg färdig. i Stämman började kl. 11 på förmiddagen och räckte med ett afbrott af 3 timmar på eftermiddagen (från kl. 3—6) till half 11 !på aftonen och omfattades med lifligt initresse af de ganska talrikt församlade del egarne, hvilka säkerligen uppgirgo till ett antal af närmare 300, representerande till-. sammans 9602 aktier. Vi meddela här hufvudsakligen efter Dagbladet en redogörelse för stäamans för handlingar. Att diskussionen skulle blifva liflig och framför allt omfattande, framgick genast från början af de yrkanden, som af några talare framställdes till ordföranden, kapten G. W. v. Francken, eller att öfverläggningen äfven skulle få röra sig kring sådana frågor, som icke vore i programmet upptagna, men afsåge bolagets verksamhet och ställning i allmänhet. Den kom också att på detta sätt få ett betydligt omfång och öfvergick slutligen till ett meningsutbyte mellan styrelseledamöterna sjelfva, hvilka dervid visade sig vara delade i tvenne väsentligt skilda meningar, af hvilka den ena omfattades af minoriteten, ordföranden, grefve A. E. von Rosen och bolagets förre disponent kapten C. G. Lundborg, och den an dra af majoriteten, verkställande direktören kamreraren Heidenstam, grefve Wirsen och frih, Hermelin, I afseende å första frågan meddelade hr Zundborg, att arbetet vid grufvan måst från början bedrifvas med ovana arbetare och att ban och grefve Rosen velat, att styrelsen redan förliden höst skulle införskrifva ett behöfligt antal enelska arbetare Styrelsens majoritet ville emelertid icke gå in härpå, hvarför man nödgades hjelpa sig fram med det folk, som kunde fås. Dessa voro till större delen opålitliga och odugliga personer, och i slutet på förra året gjörde de arbetsinställning och uppförde sig så våldsamt, att konungens befallningshafvandes handräckning måste begäras för att få dem bort. Sedan gick det som det fick med arbetet; många lemnade grufvan och i Mars biföll styrelsen förslaget att införskrifva 50 engelska kolbrytare Genom bristande remiss från styrelsen kunde den utsedde personen icke afresa till England förr än den 9 Spril då respevningar erhöllos. Den 3 Maj blef L. underrättad om, att det behöfliga antalet kolbrytare blifvit Soggfrdt och dessa vore nu troligen på väg til elsingborg eller möjligen redan anlända dit. En engelsman kunde med lätthet bryta 12 tunnor kol om dagen, då deremot våra inhemska arbetare ej kommit längre än till 5 å 6 tunnor, en och annan dock till 10. I allmänhet vore de svenska arbetarne mindre lämpliga för att lära sig nya arbeten och arbetade icke så ihärdigt som engelsmannen. När de arbetat så länge, att de ausågo sig hafva enl. od dagspenning, upphörde de dermed, äfven om e kunnat förtjena mer. Förtjensten hade varit tillräcklig, enär betingspriset medgåfve en inkomst af 3, rdr om dagen. Tal. omnämnde slutligen, att de svenske arbetarne haft 20 öre för brytningen af hvarje tunna kol och 10 öre för hvarje tunna lera. De engelska arbetarne ätnöjde sig deremot icke med mindre än resp. 30 och 15 öre. Frih. Hermelin förnekade deremot på det bestämdaste, att hr Lundborg vid arbetets början ramställt någon begäran hos styrelsen att få antega engelska arbetare. Styrelsen hade varit af den åsigten, att man borde försöka att uppimma en svensk kolbrytarestam, men dessa försök nade ej blifvit gjorda med omsorg och urskilting, enär dagspenningen i allmänhet icke uppått till mer en än 1 rår 76 öre, hvilket vore ör litet för en arbetare under nu varande förrållanden. Vidare bestred frih. H., att beslutet om de engelska arbetarnes införskrifvande, såsom hr L. påstått, skett under påtryckning af len begärda extra bolagsstämman, samt redogjorde för de skäl, som föranledt honom, som den 3 April var jourhafvande direktör, att icke genast sända en af L. i ett samma dag ankommet bref begärd större remiss, samtanmärkte i sammanhang lermed, att denne ej bort vara i förlägenhet för respenningar åt den person, som skulle afsändas ill England, alldepvstund kassören vid kontoret Bjuf samtidigt hade en behållning af 4000 rdr och den föreslagna resekostnaden endast uppgick ill 1500 rdr. Grefve Wirsn erinrade om innehållet af en len 9 sistl. Januari af arbetarne vid Bjuf aflåen och till styrelsen ställd skrifvelse, i hvilken le förklarade sig missnöjda såväl med den obetydliga förtjensten som ock med behandlingssät et. Betingspriset hade nemligen icke medgilvit lem att beräkna en högre dagspenning än 1 rdr 5 öre — hr L. hade icke betänkt att de måste efva äfven under lärotiden och således icke som sig bort sörjt för, att en svensk kolbrytarestam skulle kunna uppammas — och den person, unler hvars befäl de voro ställda, kunde icke medlela sig med dem på deras modersmål. TI styrelsen hade man väl ofta talt om engelska arbesares anställande, men alltid hoppats att komma ill målet med svenskar. Först sedan det visat ig, att man icke kunde erhålla sådana i tillräckig mängd, hade den dyraste åtgärden tiilgripits, och styrelsen den 24 sistl. Mars beslutit införskrifva engelsmän, hvilka tal. hoppades endast skulle behöfvas som instruktörer. Grefve Rosens anförande öfverensstämde hufrudsakligen med br Lundborgs. Han hänvisade ill de handlingar, hvilka såsom bihang åtföljt Dagbladet, och amärkte, att man öfver allt gjort len erfarenheten, att det vore svårt att få arvetare vid en ny grafva. Det folk, som funnits rid Bjuf, hade icke varit att lita på. Tal. hade ned egna ögon sett prof på deras lättja. För vad som skett borde man derför icke skjuta kulden på den, som haft bestyret med arbetet, tan betänka, att svårigheterna varit många. Tal. medgaf derefter, att något formelt beslut cke fattats i fråga om engelsmäns antagande om kolbrytare redan vid arbetets början. Ehuru an ansett en sådan åtgärd lämplig, hade han ndast samtalsvis yttrat sig isaken, men ej framtällt något bestämdt förslag, enär han kände de ifriga styrelseledamöternas åsigter och icke ville lottställa sig för ett afslag. Grefve H, Taube erkände svårigheten att få soda arbetare, men protesterade mot riktigheten ve de åtgärder, styrelsen vidtagit, likasom mot jeskyllningen, att svenskarne icke vore duglige rbetare i stenkolsgrufvor. Han hade nemligen illsammans med en engelsk ingeniör år 1870 rarit nere i Höganäs stenkolsgrufva, och denne hade förvånat sig öfver det sätt, hvarpå stenolsbrytningen så väl der som på andra ställen Skåne sköttes, samt uttalat den åsigten, att kåniogarne snart skulle lära sig bryta kol, om le finge en duglig instruktör. En sådan borde ntagas vid bolagets grufva i stället för att inörskrifva arbetare från håll, der arbetsprisen oro högt uppdrifna. Det vore nemligen svårt utt få dessa pris åter nedsatta, och utan tvifvel kulle å ömse sidor missnöje uppstå, om engelke arbetare blefve införskrifne, som finge högre ;etingspris än svenskarne. Ordet erbölls nu för andra gången af hr Lundorg, som dervid bland annat framhöll, att hans Msigt varit att få arbetet snart i gång för att olifva i tillfälle lemna någon utdelning till akieegarne, och att det enligt hans tanke vore vättre att betala engelsmännen 30 öre för brytningen af en koltunna med hopp om att få kol . morgon än att nöja sig med svenskaroch gifva lem endast 20 öre med utsigt att få någon prolukt i marknaden först om ett par år. För öfigt om svenskarne förtjent för litet, vore det leras egen skuld.