Aftonbladet – 16 maj 1874, sida 3

betraktade de Vignes sorgligt förändrade ansigte, hade jag svårt att Kterhålla en förbannelse öfver den qvinna, som till ett så ohjelpligt elände vändt hans förr så sorgfria och ljusa lif. Tio långa är hade ej spårlöst försvunnit — de hade satt en dyester präsel på de ädla dragen, hvilka förlorat ungdomens rundning och fyllighet. Ögats glöd och blixtrande liflighet var ersatt af en blick, som talade om djup, men lugn sorgsenhet. Blek hade han alltid varit, men nu bar ansigtet marmorns kalla och liflösa färg. Man skulle trott det unga, varma blodet plötsligt hafva stelnat i hans bdror, liksom när vintrens första frost binder bäckens fria lopp och förvandlar dess sorlande vatten till is. Ännu bar anletet vittoesbörd om starka passioner och en okuflig vilja — men af passioner, som kanske för alltid lågo fjettrade, och af en vilja, som kostat honom det högsta pris, nemligen friheten. Du har varit i en sträng tjenstgöring derute, de Vigne, började Sabretasche för att bannlysa det svårmod, som ville smyga sig öfver oss alla tre. Vi hafva känt oss stolta öfver dig, du mätte betett dig som ett lejon, min unge hjelte. De Vigne smålog. Om liknade ett lejon, så var det blott vid jemförelsen med pygm6erna jag derute hade omkring mig. Jag har sannerligen haft verksamhet, dock icke så mycket som jag skulle önskat; ett helt år däsade vi bort i det miserabla Calcutta, och hade vildsvinsjagterna icke funnits, hade jag ej. nthärdat det enformiga lifvet derstädesi Derefter fingo vi station på en höjd, hvar est ingen lefvande menniska, med undantag af en gammal domare och tvenne missionärer (för detta ruiherade skomakare), fanns i