Aftonbladet – 16 maj 1874, sida 3

Min käre gosse, sade Sabretasche vemodsfullt, jag är en allför loj natur att kunna uppträda som någon parlamentarisk förmåga, och det enda som förlänat värma: åt mina åsigter i detta afseende, är det synnerligen stora intresse jag hyser för den stackars de Vigne. Det kan icke vara större än mitt, öfverste, och då jag tänker på hans olycksdigra äktenskap, förefaller mig ingen paragraf i lagboken mera nödvändig och befogad än den, som tillåter skilsmässa. Omöjliggör en sådan utväg och det skall skapa obetvingeliga sorger, öppna den — och det skall åvägabringa mycken skada. Min käre Chevasney, du talar som en sjuttioårig Solon, en moralmaskin utan kött och blod eller känslor., sade Sabretasche otåligt. Jag förbiser alla teorier och fäster mig uteslutande vid fakta. Sätt dig sjelf ini ett sådant predikament, Arthur; da är ung, liflig och lättrogen — du blir, som frasen lyder, kär uti ett vackert ansigte, en ståtlig figur, du bedåras deraf utan att gifva dig tid att besinna, om föremålet för din häftiga beundran är af ett sinnelag öfverensstämmande med ditt, om om hennes hjerta är mäktigt af ädla och upphöjda känslor, hennes karakter värd din aktning och af beskaffenhet att göra edert lif harmoniskt. Du gifter dig — smekmå naden hinner knappast gå till ända, förrän bindeln tages från dina ögon. Då ser du din hustru i hennes rätta skepnad — småsinpad. simpel och utan en skymt af lik stämmighet med dig. Förenad med henne, känner du dig förnedrad i dina egna ögon; din: tanke förlorar sin kraft, sinnet sin spänstighet och själsförmögenbeterna förtvina uti den osunda jordmån, hvari du bäddat ned dina känslor. Den husliga härden