Aftonbladet – 16 maj 1874, sida 3

Kraftlös och otillräcklig, en grym fars sade BSabretasche mera häftigt än jag någonsin förr hört honom yttra sig. Uti ett bedåradt ögonblick kedjar en ung man sitt lif vid en qvinlig djefvul sådan som t. ex. Trefusis. Hvilken räddning från detta sjelfskapade helvete finnes för honom? Ingen. Genom sin återstående lefnad må ste han släpa på bojan och låta sina bästa krafter, sina ljusaste förhopppingar och hela sitt friska ungdomsmod tvina bort under det frivilligt ådragna martyrskapet, som likt en girig vampyr hungrigt suger hjertats ädlaste safter. Vid hans härd sitter hans lifs förkroppsligade förbannelse och smyger sig spöklikt vid hans sida, tills Gud genom döden förlossar honom. Med förvåning betraktade jag hans upphettade ansigte, jag hade aldrig hört honom tala med en sådan öfvertygelsens värma. Han märkte min undran, tände ånyo sin cigarr, gäspade och pekade på en marmorstatyett, ett af hans egna arbeten, på hvilken ljusskepet just nu föll. Se på denna lilla Venus Anadyomene Arthur! Belyst som nu är hon fullkomligt i den Rembrandtska stilen, jag skall måla henne sådan i morgon. Gör det och gif taflan till Violet Molymux. Hvad våra räsonnemanger om att kunna åvägabringa en lagparagraf, som tillåter skilsmässa olyökliga makar emellan, vidkommer, så fruktar jag, att den skulle åstadkomma lika mycket ondt som godt, ty hura många lättsinniga äkta män, som tröttsat på sina hyggliga hustrur, skulle icke söka befrielse, om skdan utan svårighet stod att vinna. Kanske skulle de ångra sin öf verilning efteråt, och hur skulle saken då kunna bjelpas?