KaDaruatv Doverik JONA Um Lerum och dess föreningar. -— Väårfesten i Upsala i onsdags skildras på följande sätt i Upsalaposten: Redan före kl. 4 e. m. började skaror af damer och herrar tåga upp till Botaniska trädgården, den yppersta plats, då vädret, såsom det nu var, är gynnsamt för hållandet af en fest, beräknad på deltagare i tusental. Studentkåren samlades på Stora tofget, hvarifrån den, företrädd af sina standar och fanor samt under såog kl. s 5 tågade upp till trädgården. Det var en ståtlig syn att se detta stora tåg, åt hvilket de hvita studentmösgorna och de präktiga fanorna, glänsande i solskenet, gälfvo ett stort behag, raskt rycka fram bland bögtidsklädda skaror, som prydde vägen, Odinslund, platsen framför Carolina och Slottsbacken fram till Botaniska trädgården. Det hela erinrade om den rörlighet, liflighet och glans, som pläga utmärka promotionsfesterna härstädes. I Botaniska trädgården var allt beredt för ett gästvänligt och högtidligt mottagande af de tusenden, som dit inströmmade, Från den vackra portiken till Botaniska byggnaden utgick en af orangeriväxter omgifven tribun, öfver hvilken Sveriges vapen, omgifvet af skandinaviska flaggor, glänste. Den stora planen var omgifven af långa bord med bälar och glas, der man af artiga värdar bjöds på uppfriskande drycker i gult och rödt af bästa slag. Sedan kkren ankommit, placerades standaren Å ömse sidor af talarestelen, hvarefter de särskilda nationerna tägade hvar och en till sitt bord och der placerade sin fana, som sklunda blef en lätt funnen vägvisare för hvar och en, som ville gästa den eller den nationen. Närmast Orangeribyggnaden funnos dessutom flere andra bord. Festlokalens präktigaste dekoration var naturligtvis den, som vårens strålande gud, Febus Apollo, bestod. Den dernäst att nämna var den förtjusande, hvarmed de talrika skarorna af fagra damer i smakfulla toiletter prydde trädgården och förhöjde festen. Vid denna närvarande voro 4 å 5000 personer, hvaraf man påstår att minst hälften utgjordes af damer. Det var också en lifvande anblick att från portiken skåda ned öfver detta solbeglänsta böljsnde haf at menniskor, der de hvita studentmössorna bland de öfrige herrarnes mörka bufvudbonader skimrade som hvita neckrösor, af vinden satta i rörelse öfver ett mörkt vatten. Sedan man under den lifvande inflytelsen af musiken från Uplands regementes musikkår väl hunnit blifva hemmastadd på lokalen och bland den tjusande omgifningen, förkunnade en dånande fanfar, att raden af skälar toge sin början, och å talarestolen framträdde studentkårens ordförande, rektor Centervall, och föreslog å Upsala studentkårs vägnar en skål för konungen Sedan hurraropen tystnat, uppstämde kårens sång: förening Ur svenska hjertans djup. Närmast följande skål föreslogs af ordföTanden, rektor Centervall, i vältaliga ordaHärpå sjöngos O hur härligt majsol ler och Sjung om studentens lyckliga D Studentkårens vice ordförande, docenten Nordblad, föreslog derefter en skäl för universitetets prokansler och rektor, hvarpå prokansleren, erkebiskopen, intog talarestolen och tackade för skålen med ett tal, hvilket vi taga oss friheten meddela, sådant vår referent förmådde uppteckna det, så lydande: Mi.e herrar studenter! Botaniska trädgården här i Upsala är på sätt och vis en farlig plats, när I ären här församlade, ty I han den seden att ha kanoner laddade, med hvilka I gen salut till de personers ära, som hbandhafva universitetets styrelse här på platsen. En sådan salut är gifven ät mig. och jag bör besvara den. Men hvad skall jag svara, ty jag är öfvertygad, ja förvissad om, att I vänten ett svar. Det duger först och främst icke att tala om sig sjelf. Det är knappast lönt att tala om universitetets styrelse. Till hvad den gagnar, huru mycket den är brukbar till eder fördel, är nägot som I dagligen erfaren. Det vore måhända tjenligast att tala om våren. Men om våren är redan förut taladt. Nägon vär finnes dessutom ännu ej; solen lyser visserligen klart på himmelen, men marken är grå, träden äro bruna och inga blommor finnas — med undantag af den letvande blomstergård, som vi se här mnärvarande, men till den bafva vi tillgång äfven under vintern. Men jag vill ändå tala om våren, nemligen om vären i ungdomens eget bröst, af hvilken landet väntar en god sommar och en på frukter rik höet. Vi hafva bär i Upsala — det kan jag tala om för dem, som ej höra till samhället — vi hafva helt nyligen förmärkt mycket lifliga och skirtande yttringar af denna slags vår, och det uppenbarade sig en viss brytning, en visa spänning, en viss kris i ungdomens lif. Hvad gälde det då? Jo, det gälde studentmöte eller icke studentmöte under detta års lopp. Mine herrar studenter! Vi äldre skrattade möjligtvis åt den febrila itver, hvarmed denna obetydliga sak då bedrefs, men, märken det, vi skrattade aldrig åt den entusiastiska hänförelsen och ännu mindre skrattade vi åt den tanke som läg till grund för densamma. Vi äldre veta mycket väl, att huru mycket man än må önska den politiska skandinavismen ro i sin graf, så måste dock ungdomen instinktmessigt och kraftigt känna, att nordens framtid beror på nordens enhet, och att sålunda kvarje me del, huru oansenligt det än må synas, har ett stort, omätligt värde. Vården alltså, I berrar, eder ungdoms friska värtanke. Den kommer nog en gång till heders, och skulle det icke ske, så varen derom öfvertygade, att man aldrig kommer att blygas öfver sin ungdoms idealer, men väl öfver sin un; doms usla dårskaper. Dessa idealer, de mk ste naturligtvis med ären befrias från ätskilliga gröna beståndsdelar, de mäste klargöras, sofras, men förgås skola de aldrig, med mindre andens lit dör. Måtten I al: drig blifva sådana förtorkade mumier!... Lefve Upsala studentkår!s Sedan sängkören sjungit Stå stark, intog universitetets rektor prof. Almön talarestolen och uttalade en tacksägelse för skälen, hvarpå uppstämdes Våren är kommen, ! Närmast följande skål föresloga af ledamoten i fesibestyrelsen amanuensen Svedmark för de riksdagsmän man hade äran och pöjet att vid festen se närvarande. För denna skål tackade ledamoten af första kammaren landshöfding Sträle med ett tal, deri ban bland annat yttrade, att det kunde göra ledamöterna af riksdagens säväl första som andra kammare godt att tå tillbringa en dag i studentkårens stora, fria och präktiga kammare. Ordföranden beträdde åter talarestolen och föreslog en skål. Ej för någon id, ej för någon moralisk personlighet höjde han nu sin stämma, utan för en at kåreps egna medlemmar, hvilken kåren nu tyvärf komme att mista, en medlem, om hvilken kårens direktion uttalat den åsigten, att han gjort sig val förtjent af studenrkären, som till honom stode i djup ock stor förbindelse näml docenten A. Norblad. Det vora