STOCKHOLM den 16 Maj. Då vi för några veckor sedan började en granskning af den k. propositionen om en förändrad lagstiftning för de enskilda sedelutgifvande bankerna, uttalade vi en förmodan, att ärendet skulle komma att vid riksdagen röna en mera passionfri behandling än den, som skulle ha kommit en dylik fråga till del för några år sedan, då en mot de enskilda bankerna och framför allt mot deras sedelutgifningsrätt, mycket fiendtlig stämning vid alla tillfällen gaf sig luft inom en betydande fraktion af Andra kammaren. Nämnda vår förmodan är vorden mer än förverkligad. Saken är nu utagerad hos iksdagen, som onekligen behandl-t henne icke blott passionfritt utan hardt nära med sikgiltighet. Man skulle kunna säga, att ärendet blifvit afgjordt helt hastigt och lustigt, om ej saken vore af:för allvarsam art för att man icke skulle nödgas sei det sätt, hvarpå det slumpats dermed, jemväl någonting helt annat än det lustiga, som mä ligga deri. Af våra riksdagsreferater inhemtar läsaren, att det sammansatta bankooch lagutskottets förelag, medgifvande en sedelutgifningsrätt vida utöfver hvad den kongl. propositionen ansett tillråälig, men försmående haråt nära allt Hvad propositionen innehöll om mera verksamma och tillförlitliga kontroller, är vordet af kamrarne i allt väsentligt antaget. Art detta skulle blifva händelsen i Första kammåren, der de en skilda bankernas, nota bene de stora bankernas, egna direktörer från början till slut dikterade besluten och således naturligen fingo dem sådana de ville hafva dem, är icke att undra öfver; men deremot måste det medgitvas att utgången i Andra kammaren är egnad att väcka någon öfverrasksing. Nu är det visserligen så. att det endast är formelt och legaliter en sanniog, att Andra kammaren antagit utskottets förslag I hvad det rörde grunderna för sedelotgifnisgsrätten; ty då den härom bandlande paragrafen vid början af onsdagens aftonsammanträde föredrogs i kammaren, voro till en början endast några och tjugu och slutligen på sin höjd fyrtio ledamöter tillstädes Hurudan utgången skulle bafva blifvit om kammarens ledamöter varit något talrikare tillstädes och om en frågan utredande öfverläggning föregått beslutet, lemna vi derhän; men att döma af de många ytt ringar af miesmod öfver det fattade beslutet, hvilka senare förspordes från ledamöter, som beklagade att de icke råkat vara tillstädes, då den ifrågavarande hufvudpunkten i föralaget föredrogs, har man skäl förmoda att den möjligen kunnat varda en annan. I en enda puvkt af någon betydenhet ha båda kamrarne, ehuru i olika riktningar, afvikit från utskottets förslag, nemligen i afseende å dess ur den kongl propositionen ppptagna bestämmelse, att K. M:t skulle meddela särskilda föreskrifter i afseende å de obligationer, hvilka skulle få såsom grundfondshypotek antagas. Första kammaren bibehöll i detta fall bestämmelsen i nu gällande lag, som öfverlemnar pröfningsrätten ät bankbolaset och konungens befallningshafvande. Dock borde, enligt kammarens beslut, hälften af grundfondshypoteken (i stället för nu en tredjedel) utgöras af obligationer. Andra kammaren företog sig deremot att besluta, dock med temligen knapp majoritet, att inga andra obligationer skulle få såsom grundfondshypotek antagas än statsoch allmänna hypoteksbankens, en föreskrift, som synes föga välbetänkt då, för att nu taga blott ett exempel, det skulle vara bankerna förmenadt att sågom grundfondsbypotek använda sådana hypoteksföreningarnas å utländskt mynt lydande obligationer, hvilka sedan årtionden hafva kurs på flere betydande börsplatser i Europa, och säledes ofelbart skulle vara att föredraga framför både svenska statens och hypoteksbankens, förutsatt att dessa lyda svenskt mynt. Emellertid har, förntom i nyss omförmälda punkt, verkligen ett riksdagens beslut i ämnet kommit till stånd. Det återstår att se buru detsamma skall af regeringen nppfattas. Otvifvelaktigt är, att tr rent formel synpunkt ärendet tillhör den ekonomiska lagstiftningens område, och att säledes regeringen endast skulle behöfva på riksdagens beslut i ämnet fästa det afseende hon för godt fanne. Men nu kar K. M:t i sin proposition till riksdagen uttryckligen förklarat sig i ett så vigtigt ämne icke böra lagstifta utan riksdagens medverkan. Detta uttryck lärer väl ofelbart få anses innebära ett frivilligt inrymmande ät riksdagen af en verklig beslutanderätt i frågan, och svårligen lärer under sådana omständigheter riksdagens beslut, åtmin stone i vigtigare delar, kunna betraktas blott såsom underdåniga önskningar. Men dä nu i flera väsentliga delar riksdagens beslut afviker från K. M:ts, skall då regeringen foga sig efter riksdagens beslut och låta de skäl och betänkligheter, som motiverat hennes eget förslag i dessa delar, falla, eller skall hon begagna sitt veto, och frågan sålunda för denna gång förfalla? I säådan händelse hade man antagligen att vänta ett nytt förslag till nästa riksdag, och frå gan om de snart utlöpande oktrojernas förnyande finge till dess förblifva sväfvande. Måhända skulle en medelväg kunna utfinnas, hvarigenom det blefve möjligt att undvika olägenheterna af ett längre undanskjutande af afgörandet. Då riksdagens beslut i det hänseendet kar ett bestämdt företräde framför K. M:ts, att det icke till städjer sedelutgifning på riksbankssedlar och på behällningar i riksbanken, men deremot har sin största brist deri, att det, oaktadt medgifvande sedelutgifning på guldkassa, likväl saknar alla kontroller som kunna innebära en garanti mot de missbruk af sedelutgifningsrätten, som alltid äro att befara, så snart den icke är ovilkorligen till siffran begränsad, så skulle tilläfventyrs ett någorlunda tillfredsställande resultat af lagstiftningsarbetet kunna åstadkommas i händelse regeringen fogade sig efter riksdagens beslut i afseende å sedelutgifningsgrunderna, men begagnade sin lagstiftningsrätt i fråga om de mera uteslotande till ordningsföreskrifternas område hörande kontrollerna och gjorde dem så effektiva, de möjligen kunna åstadkommas, sinn 1 Göta hofrätt. K. M:t har i går till