Nej, jag tackar, svarade Violet med ett klingande skratt. Hvad nytt för dagen? Ingenting anmärkningsvärdt, svarade öfversten. Födde, vigde och döde äro egentligen ett memento för lifvets betydelse, att man skall lida och dö. Med undantag att ert namn, miss Molymux, står upptaget bland till staden nyss anlände och att min vän de Vigne blifvit utnämnd till Bath, finnes ingenting nytt. Är det denne major de Vigne! utropade Violet. Hvad är han, hvem är han och bvad har han gjort? Jag hörde lord Hilton tala om honom i går. Han lär hafva utfört de underbaraste bragder i Indien och infödingarne kalla honom, som jag tror. den oöfvervinnerlige. Är han er vän? Ja, till och med min bäste. Inte Jonathan för David eller Orestes för Pylades, en sådan vänskap är inte mer på modet, men vi hålla af hvarandra som förståndige män, och det skall göra mig en verklig glädje att ånyo få röka en cigarr tillsammans med honom. Hvad ni hört om de Vignes tapperhet är säkert inte öfverdrifvet, ty han har i striden vid Scinde utmärkt sig för ett mod och en ihärdighet, som skulle gifvit honom hedersplatsen bland riddarne af runda bordet, om han lefvat på den tiden. Han är major vid —th husarerna och har gjort mer gagn med sin handfull män än en divisionsgeneral med en hel brigad. Öfversten blef genom en kula i höften satt hors de combat och de Vigne öfvertog befslet. Indianerna kalla honom den osärbare, emedan, oaktadt alla faror och den oförvägenhet samt fullkomliga liknöjdhet, med hvilka han ständigt satte sitt lif på spel, han ur ingen af de många striderna medfört så mycket som en rispa. Både sepoyarna, med hvilka kan kämpade, och beloocheserna, mot hvilka han stridde, hyste för honom en slags vidskeplig fruktan. Re gomontet är nu hemkommenderadt Nu det skall verkligen fröjda mig att snart få återse den käre, Neterlige kmäratens