MUSIK. Det var längesedan hofkapellet med mer än en konsert riktade hafvudstadens musikaliska spelår, och den soi:6, som sistlidne lördag gafs ä Stora teatern, var äfven utan afseende på bibetydelser. genom sitt ut märkta program egnad att mäktigt locka hvarje sann vän af tonkonsten. Icke dess mindre firades denna musikfest inför ett visserligen erkännsamt, men ganska fåtaligt auditorium. Låtom oss skylla på väderleken och ifrigt fasthålla den förhoppning att hofkapallets ifrågavarande afsteg från det vanliga, oaktadt den klena recetren, bebådar ett flisigare konserterande här danefter än hittills. Konsertens glansnummer voro de två symfonier, som, märkligt nog, inrymdes i dess program. Normans Ess-dur symfoni återhördes nu med samma gpända intresse och skördade samma lifliga bifall, som, då detta glänsande konstverk förr uppförts, kommi det till del. Att ett allsidigt herravälde öfver form och instrumentation alldeles icke behöfver söka en tillflykt hos nyromantiak: kuriosa eller, utanför det för ämnet väsentliga, pretentiöst efterjagade egenheter, visar sig bäst af denna komposition, som starkt anlitar hvarje resurs hos en nutidens or kester (förutom dem, hvilka ett förädladt smaksinne måste bannlysa derur) utan att idgernas iogifna friskhet och klarhet i rin gaste mån lidit något tvång genom arbetet. utan att stämningen, vare sig vek elle: kraftfull, någonsin störes genom lärda spetsfundigheter eller sentimentalt grummel. Efter scherzon och den synnerligen genialiska figalsatsen tolkade Ahörarne sin erkänela med sgtormandåe bifallsyttringar. Beethovens fomte symfoni (C-moll, komp. ör 1807) är allt för hjertiigt älskad och grundligt känd af hvarje musikaliskt bildad menniska för att erfordra gkärskilda kommer tarier. Det odödliga mästerstyckst utfördes, liksom det föregående arbetet, med fulländadt samspel af konsertgifvarne. Lika talangfullt ttergafe ouverturen till Najaderne af W. Stsrodale Bernett, en iärjunge af och själsfrände till Mendelssohn, men som egentligen genom originella kompositioner för piano tillsammans med violin, violoncell eiler andra instrument, förvärfvat stort rykte. Ifrågavarande symfoniska tondikt uppenbarade emellertid mycken gemak och takt i behandling af orkestern jemte effektfull rytmik och anslående, om ock ej hänförande melodier. Konsertens enda vokalnummer var en aria ur Marschners till en början underkända, sedan så mycket mer öfverekattade opera Hans Heiling, ett temligen djerft försök att fögs mer än ett decennium efter Friskyttens skapelse täfla med Weber på det område, som han eröfrat åt tonkonsten. I och för sig mindre betydande vann denna shng lif och intresse ge nom fru Stenhammars ypperligare föredrag deraf. Såsom Pamina i Trollflöjten har fröken Strandberg uppträdt tvenne gånger och särdeles under, den eenare representationen löst sin uppgift med berömvärd talang och rättmätig framgång. I synnerhet röjer hop i Paminas första scen med Sarastro, G-mollarian samt trion en mera djup och innerlig stämning, än vi förr funnit uppenbarad i hennes föredrag, hvaremot i sjelfrsordscenen och qvartetten något mer passion torde höra inläggas. Den herrliga sångrollen nnoehåller icke många applådnummer, men belönar genom sin skönhet hvarje åt dess itförands egnad ansträngning. Efter arian nropades emellertid fröken Strandberg, och vepnes klara uppfattning och synnerliga omsorg om ämnets rätta tolkning gjorde i sin helhet det bästa intryck. Sarastros parti vafs af hr Lundvik på ett sätt, som vitnade icke blott om tillfällig utmärkt disposition utan äfven betydligt framåtskridande. Hvad åter angår hr Ödmans Tamino, blefvo visserligen de sista scenerna rätt väl uppburna, men början af rollen och enkannerigen den tjusande Ess dur-arian vårdslösales oförsvarligt. I åtskilliga ensembler öfverraskades man af mer än vanligt lit och nyansering.