Violet Molymux var i sannieg värd att taga i skärskådande, hennes hy egde en genomskinlig hvithet och kinden rosens blekröda färg — hennes stora blixtrande, uttrycksfulla ögon glänste af liflighet, hennes hår var silkeslent och af ljusbrun färg, figuren, eburu spenslig, utmärkt harmonisk och på det finbildade ansigtet hade en öfverlägsen intelligens tryckt sin omisskänneliga prägel. Begåfvad med det glädtigaste lynne, ett odladt förstånd och det mildaste sinnelag, kunde man svårligen förvåna sig öfver, att hon ofta var föremål för samtal i klobbrummen, att hon på balerna oeh promenaderna ständigt var omgifven af en tät krets lifliga beundrare. Öfversten in: bjöd mor och dotter till lunch i rmessen och efter en liten stund befann jag mig till venster om den sista skönheten på modet, en omständighet som jag kanske skulle lagt mera märke till, derest ej öfversten suttit på hennes andra sida. Han var som vanligt oemotståndligt älskvärd och de pratade och skrattsde med hvarandra, som om de varit bekanta i många är. Ack, hur angenäm revyen var i dag, började hon. Om det finres någonting, som framför allt annat smeker mitt öga, så är det en revy, en racehäst och en kapplöpning, den senare för de vackra djurens skull. sEller — deras ryttares,, tillade Sabretasche lugnt. Violet Molymux skrattade. Ryttarne kunna vara angenäma nog, men äro sällan hvarken så vackra eller ädla som deras quadrupeder. De flesta at mina fruntimmersvänner säga sig afsky männen. Det gör inte jag, de äro i all mänhet vänliga emot mig och med undantag af de mycket unga eller mycket dumma föra de en angenäm konversation. Hvilken öppenhjertighet, miss Molymux, log Sabretasche. Ni har den uppriktigheten att säga hvad alla andra unga damer tänka. Ni damer tycka i allmänher mycket om 098, mon ingen vill erkänna det, Nisöger tt revgen i dug roat ur! Iag trode oj Att